Det är för vår skull solen skiner. Det är för att vi ska promenera milen hem till mamma och pappa när jag hoppat av bussen.

Det känns så fint och hoppfullt att jag nästan blir tårögd. Det krävs så lite.

Solen skiner och himlen är blå. Det vänder nu.

Jag har en tanke. Blir alltid lite ledsen när jag känner att jag inte gör något, att jag inte åstadkommer något. Tanken är att jag varje dag ska dokumentera något jag presterat. Det behöver inte vara något stort, det räcker egentligen med något som att jag lagat mat eller läst ut en bok eller sett en film. Tänker att om jag dokumenterar det så kanske jag kan känna mig lite nöjdare med mig själv. Då har jag bevis på att jag faktiskt gör något. Eventuellt kan det bli så att dokumenteringen sker här, eventuellt annorstädes. Jag tror att jag i alla fall ska försöka göra något av det. Jag gör ju faktiskt saker, trots att jag inte vet om det själv.

Spenderade gårdagen med brorsdottern, i dag har jag sytt upp gardiner.

Nu har luften gått ur mig helt.

Det får nog vara bra så.

Det kryper i mig, känns som att jag vill klättra ur skalet. Det känns lite dumt någonstans inuti, lite som att jag skulle vilja vara någon annan. Eller egentligen allra helst en bättre variant av mig själv. Den där varianten som ligger där bakom och kryper, vill ut. Ta över, ta plats. Ställa sig och skrika "Här är jag och jag är fantastisk!" och ingen skulle titta konstigt och undra vad det är för galning. Det är ju så det är, bara en självklarhet. Men inte mer fantastisk än vad någon annan är innerst inne. Allt ska vara vacker kyla och frasiga höstlöv. Starka färger och en fantastisk magkänsla. I stället har jag otvättat hår, kläder som var de närmsta i morgonstressen (jeans, och jag gillar ju inte byxor egentligen) och skor som känns lite trasiga.

Jag behöver bli bättre på den där självpeppen.

Ibland när jag är ensam är jag så rädd för mörkret att jag måste ha ljuset tänt i varenda vrå. Jag känner mig lika fånig varje gång. Är dörren låst vet jag att ingen kommer in, ändå tror jag att det kan stå någon och vänta i det mörka rummet intill, trots att det var helt tomt när jag kom hem. Jag blir så rastlös, måste sysselsätta mig. Helst med så mycket som möjligt. Sysselsätta mig med alldeles för mycket på en gång. Jag tror verkligen att jag hade gillat Rushmore om jag hade tittat på den ordentligt och inte bara låtit den vara på i bakgrunden.

Nätter som den här brukar jag alltid ha svårt för att somna. Jag tänker på allt jag borde göra och allt jag borde ha gjort. Som nu, när jag verkligen borde ha stängt av datorn och lagt mig i sängen. Om inte för att sova så i alla fall för att läsa. Vill inte missa möjligheten till kramande när P. kommer hem från jobbet, behöver alltid det extra mycket när han jobbat kväll. Kommer nog aldrig vänja mig vid kvällarna, det blir så tomt. Eftermiddagar ensam går bra. Eftermiddagar och tidiga kvällar ensam kan jag njuta av. Vid 21-tiden börjar jag bli rastlös och titta mig över axeln.

Ointressant och osammanhängande. Dags för sänggående, det här gör ju ingen glad.

Jag borde klä på mig. Jag borde gå och handla så det blir gjort. Jag borde ha rosett i håret. Jag borde skutta fram på gatorna. Solen borde skina. Kylan borde bita i mina kinder.

Jag sitter i soffan uppkurad i hans morgonrock. Jag lyssnar på skivan jag fick från finaste hon i augusti. Lyssnar med lite för hög volym och är rädd för att granntanten ska ogilla men jag vill att det ska kännas, ta över mig.

Jag har fortfarande inte loggat in på banken för att fylla på med pengar. Jag har ägnat mig åt att lösa melodikrysset, det är också vuxet.

Nu ska jag dansa runt som ett barn och hitta något att klä på mig. Jag behöver lysa upp den här grå dagen, jag ska inte grotta ner mig. Ska inte.

Nu har jag minskat högarna på skrivbordet så mycket att det snart går att se bordsskivan. Det borde räcka för att jag ska förtjäna helg.

Hej!

Jag har alldeles nyligen börjat läsa Kepler. Gör det ni också, så kan vi hissa eller dissa sedan. Jag behöver en mening med att jag läser den.

Såväl förkylning som begravning avklarad. Dags att ta tag i livet nu kanske?

Nopelpriset i litteratur tillkännages snart. Tittade igenom en lista av tänkbara pristagare på Wikipedia. Baserat på vad jag läst och gillat vore det fint med Haruki Murakami, Milan Kundera, Ian McEwan, Paul Auster (men det känns mest otroligt) eller Mircea Cărtărescu.

Jag har varit förkyld i en vecka nu, det är inte likt mig. Det sitter inte i så länge, jag brukar läka fort. Jag tror att det är min kropp som inte orkar. Den orkar inte hantera både förkylningen och sorgen. Det har blivit lite för mycket.

Jag måste köpa klänning till veckan. Klänning till begravningen. Det känns inte det minsta roligt, men jag tänker på morfar och vill vara fin. För hans skull. En sista gång.

Är hemma med förkylning och mensvärk. Virkar sköldpadda och är sugen på att läsa Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) som införskaffades på bokmässan (signerad!).

Bokmässeorgien var fantastisk, undantaget förkylningen.

Nu stänger jag av och inträder i morgon i bokmässebubblan i dagarna fyra.

Soffa, filt, te, bok och kramar. Det vore fint.

Lite choklad på det också.

Alternativt ljuvligare väder.

Jag finns, men jag finns inte så mycket skrivande för tillfället. Det är både synd och inte. Det är annat i stället för skrivande. Ibland är det för lite ro i kroppen, ibland är det alldeles för mycket ro i kroppen. Ganska ofta isolerar jag mig från allt annat än nuet. Det känns som att jag skulle behöva landa, men jag vet inte riktigt i vad.

Om det här skulle låta som en hemsk tillvaro, så vill jag förtydliga att så inte är fallet. Den är lite ostrukturerad bara. Det är det där med att landa. Att få fast mark under fötterna.

Jag tror att jag börjar nudda vid marken i alla fall.

Att på jobbet upptäcka att byxorna är trasiga gör ingen dag. Om det var någon som undrade alltså.

I dag känns mina fingrar och handleder lite smala och eleganta. Jag avskyr när mina fingar och handleder känns smala och eleganta. Egentligen tycker jag det är fantastiskt med smala fingrar och handleder, men jag påminns om att resten av mig inte matchar och det gör mig ledsen. Det gör mig mest ledsen att jag blir lite ledsen. Jag vill inte gå ner i vikt för att jag ska tycka om mig själv. Går jag ner i vikt ska det vara för att jag mår bra av det. Jag vill tycka om mig själv för den jag är, oavsett fysik. Det är det jag vill. Tycka om mig själv för att jag är en fantastisk människa. Att jag vill må bra är en annan femma. Det vill jag också, men det gör mig inte ledsen.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle känna så här, men efter fyra veckors semester känns det tryggt att vara tillbaka i gamla rutiner. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av ledigheten, men det känns som att den inte riktigt blev av. Jag var mest stressad över att jag inte gjorde något. Vad det var jag hade tänkt göra vet jag inte. Egentligen ville jag ju bara vara ledig. Sista veckan målade jag byrå och var stressad över att jag snart skulle tillbaka till jobbet och inte hade gjort något. Det var en plågsam vecka, men jag tror att byrån blev fin. Jag väljer att ta med mig den fina byrån och glömma stressen. Nu är jag tillbaka på jobbet och längtar redan efter julledigheten. Eller inte.

I dag är en dag att rycka upp mig och ta mig i kragen. Jag måste faktiskt det. I går var en fruktansvärd dag. Jag kan inte fortsätta så. Måste rycka mig i kragen. Ta mig upp. Måste.

Måste trotsa regnet och ta mig ut. Behöver se himlen (molntäckt eller inte). Behöver andas frisk luft. Behöver få cirkulation. Behöver ljuset.

Det där med självkänsla, det är skit. Det är skit att den ska betyda så mycket, vara så avgörande. För tillfället är den nere i bott, och jag blir osäker på allt. Så osäker på mig själv. Behöver rycka upp mig, ta mig i kragen och allt det där. Men hur ska jag lyckas göra det när jag ändå tror att allt kommer gå åt skogen? Jag lyckas inte ens finna ro att sätta mig ner och läsa bok. Jag sitter och blir arg på mig själv, för jag vet egentligen att jag är bättre än det här. Så mycket bättre. Det är så fånigt att jag ska sitta här och tycka synd om mig själv över ingenting alls. Så dumt. Jag försöker hitta anledningar till att få grotta ner mig. Så onödigt att lägga ner energi på att hitta bortförklaringar, när jag skulle kunna lägga ner energin på att övertala mig själv om att jag faktiskt är ganska bra. Göra saker som bevis på att jag är något att ha. Resultat som går att ta på fungerar alltid bra. Det gör mig stolt över mig själv. Bevis. Att det ska vara så svårt när jag egentligen vet.

Här kommer något sällsynt.

I går tittade jag på Jägarna och fick ont i magen. Jag får alltid ont i magen när jag ser människor bli betraktade som objekt och inte som människor. Jag minns inte exakt när jag kom till den insikten (egentligen gör jag kanske det men vill inte minnas), men sedan den dagen blir jag alltid så illa berörd när jag ser den där blicken. Oftast är det män som tittar på kvinnor och inte ser människan, utan bara ett stycke kött att dregla över. Jag menar inte att det är något fel med att finna ett yttre vackert, jag tycker själv om att titta på vackra saker. Det är något med tomheten, jag tycker att det är så hemskt.

Jag är så glad över att ha P. som inte bara säger att jag är fin utanpå (det är så lätt att säga att någon är fin utanpå), han säger att jag är fin på insidan och det värmer så mycket mer eftersom det betyder att han verkligen ser mig.

Det var det.

Det är mitten av semestern. Det har varit Arvikafestival och regniga dagar i en stuga i skogen. Det har varit förkylning som inte riktigt vill släppa taget. Det har varit alldeles för lite läsning av böcker och misslyckat bakande av sockerkaka med egenhändigt plockade bär. I dag är ingen bra dag för att skriva. Kanske någon annan gång.

I lördags packades kaffekorgen och bil lånades. Det blev tur till Laxholmen och Alma Löv. Fantastisk lördag.

Det är alldeles för varmt och jag är alldeles för upptagen. Ingen uppdatering på ett tag.

Kram!

Jag har firat midsommar med familjen. Det var trevligt och jag och hjärtat lämnade kalaset i rätt tid. I söndags åkte vi till Göteborg och spenderade tre fantastiska dagar där. Det var det finaste på länge. Jag hittade finfina presenter och köpte skivor för mer pengar än jag vill tänka på. Fick en fantastisk liten plåtask från Marimekko med en ekorre på av P som jag kan ha mina fluortabletter i. Fick träffa Lisa och Gustav. Konserten med Morrissey var en fantastisk bonus. Rummet på vandrarhemmet var helt nytt och låg precis mittemot dusch och toalett. Vädret var perfekt och jag vill inte att den lilla semesterresan ska vara slut.

Jag trodde att jag hade lyckats arbeta upp en fin vana. En vana att göra söndagar till bra dagar. Den vanan verkar ha försvunnit. Nu bara går söndagarna utan att jag gör ett endaste dugg. Jag som hade börjat gilla söndagar.

Nu ska jag vara duktig och göra något av den här söndagen, jag kan ju inte förvänta mig att någon annan ska göra det åt mig.

Skolavslutning. Elever som skiljs åt och givetvis en massa tårar i alla hörn. Rektorn delar ut stipedier och en tjej får ett ganska stort. Givetvis en massa tårar. Självklart har jag gått runt med brännande ögon hela dagen, trots att jag bara är åskådare. Jag tittar bara på, men ändå. Biter mig i läppen, jag har lyckats hålla tårarna borta hela dagen.

Nu hoppar jag över fikat och åker hem i stället. Det väntar familjemys hemma hos mina föräldrar.

Kom just fram till att jag nog har en inbyggd värdemätare när det gäller böcker. Eftersom jag jobbar på bibliotek läser jag ofta lånade böcker. När jag har läst en riktigt bra lånad bok finns det en röst inom mig som skriker efter ägande. Ha-begäret väcks alltid när en bok är riktigt riktigt bra. Ett annat tecken på att en bok är bra är att jag börjar krama den. Jag kramar alltid böcker jag tycker om, vill ha dem nära hjärtat.

Boktjuven gav utslag på båda värdemätarna. Jag kramade den och ville inte riktigt lämna den ifrån mig förrän jag tagit beslutet att jag nog faktiskt måste köpa den. Therese hade så rätt när hon sa att jag skulle gilla den. Det är en alldeles fantastisk liten historia (på nästan 600 sidor förvisso). Som jag grät i slutet. Så vackert. Och hela boken, så vacker. Av en ren slump har det varit mycket 2:a världskriget både i böcker och film för mig den senaste tiden. Boktjuven får nog fungera som en fantastiskt avslutning på det temat. För den här gången.

Jag vet inte om det är något med 9-åringar. Oskar i Extremt högt... är ju precis som Liesel i Boktjuven 9 år.

Jag har gått och blivit helt tokigt blödig den senaste tiden. I måndags fällde jag en tår eller två när jag tittade på Ugly Betty. I onsdags, på Coop Forum, fick jag en tår i ögonvrån när jag hittade bilderboken Gissa hur mycket jag tycker om dig på reabordet och var självklart tvungen att köpa. Givetvis dimmades ögonen och hjärtat exploderade lite när P. läste den för mig senare på kvällen. Jag är van vid att jag kan vara lite extra känslig ibland, men den här blödigheten som har drabbat mig är något nytt. Jag väljer att tycka att den också är något fint. Känslor är fint.

Cykeltur i motvind till köpcentrum utanför stan. Runtvandring i några timmar på köpcentrum (vi kan inte gå igenom en mataffär snabbt, betänk då stormarknad x2...). Cykelfärd hem, som inte alls gav den medvind som kan tänkas. Jag kände mig inte direkt upplagd för att stå och skala potatis. P. slängde i nyinköpta Ljuva franska sånger i stereon. Helt plötsligt kändes det helt fantastiskt att stå i köket och skala potatis. Rätt musik vid rätt tillfälle är så bra.

Lunchkuponger i byxfickan. Byxorna hemma. Världen försöker verkligen motarbeta den här klänningsdagen.

Jag fick nyss stirr på blåsten utanför fönstret. Den här blåsten passar inte i dag. Det är meningen att det ska vara en perfekt klänningsdag i dag. Jag har klänning på mig i dag. Det ska inte blåsa i dag. En ekvation som verkligen inte går ihop är blåst, klänning och cykel. Det är meningen att jag ska cykla i dag. Fint väder i dag. Tack!

Magen skriker att det är dags att äta lunch. Gör nog så. I dag.

Igår. Vilken fin dag det var igår. Blev uppmött av P. när jag kom med bussen från jobbet. Köpte sallad som åts i solskenet på en brygga vid Sandgrundsudden. Ett spontant besök på Värmlands museum, precis som första gången vi träffades bara vi två. Pirret i magen när vi besökte konstsamlingen kom tillbaka. Den där första gången vi var där, som jag längtade efter att få känna hans armar om mig. På något sätt visste jag redan då att det var så jag ville ha det. Igår fick jag känna hans armar om mig på just den platsen, med samma pirr i magen. Första gången pratade vi om tavlor vi tyckte var fina, igår pratade vi om tavlor vi skulle kunna tänka oss ha hemma. I vårt hem. Jag tycker om att drömma om framtiden. Jag tycker att det är helt fantastiskt att han någon att drömma om framtiden med. Att det har visat sig vara en helt annan framtid än den jag från början trodde gör inte det minsta. Den här framtiden känns helt fantastisk.

Igår målade jag naglarna för första gången på hemskt länge. Bror har fyllt 31 och skulle firas. Idag har jag varit barnvakt för andra gången den här veckan. Hon värmer mitt hjärta den lilla skruttan. Mallig faster har hon också som lyckades få henne att sova när farfar som minsann visste hur det skulle gå till misslyckades. Nu sitter jag och väntar på att P. ska sluta så att jag kan få lag mat och kramas. P. är också bra på att värma mitt hjärta.

Jag har det så himla fint ibland. När det känns sådär bra i magen och naglara är målade. När jag tycker att jag är helt okej som jag är, då har jag det så fint.

Jag brukar tänka att jag har ganska hög smärttröskel, att jag är bra på att hantera fysisk smärta. Vid två tillfällen har jag uthärdat ända tills kroppen sa ifrån genom att få mig att kräkas. Smärta av det temporära slaget kan jag hantera. Vad jag däremot har svårare för är värk. Ihållande värk gör mig liten och ynklig, gnällig och irriterad.

Jag var hos tandläkaren och lagade en tand idag. Bedövningen börjar släppa nu och tanden har börjat värka. Ska åka hem snart, det är nog bäst.

Jag försöker tänka på dagar som har varit fina, till exempel dagar med parmiddag och pannkakstårta. Det värmer mitt hjärta och lindrar lite.

Om jag fick läsa på arbetstid skulle jag sitta i mitt fönster. Det vore fint om jag kunde få sitta i mitt fönster och läsa på arbetstid.

Jag måste se till att läsa ut Boktjuven snart. Den är precis min kopp te, men egentligen alldeles för stor och tung för att bära med sig i väskan. Jag har fått ont i axeln.

Igår sa mamma att hon tyckte att jag skulle börja äta omega 3. När hon skulle förklara varför inledde hon med att berätta att en arbetskamrat har klimakteriebesvär och gick till Apoteket för att få råd. Tack för den kära mor! Till slut kom det i alla fall fram att hon på Apoteket sagt att omega 3 är bra mot klimakteriebesvär och pms. Sedan försökte mamma linda in det lite genom att säga att "du är ju lite grinig då". Det är fint att hon inte kallade mig för det monstret jag så ofta kan vara. Jag ska nog ge det ett försök, det kan ju inte förvärra något.

Jag och P. spenderade helgen i fantastiska Uppsala. Uppsala behandlade oss så väl att vi inte ville åka därifrån. Vi gick runt och förundrades över att vi ville flytta in i nästan varenda lägenhet vi såg, till och med de utan balkong. Hemma hos Lisa och G. (som har ett så vackert hem att vi ville flytta in på stört) fick vi fantastiskt god mat och pannkakstårta(!) till efterrätt.

Innan hemfärden lyckades vi hitta fanstastiska Café Öfre Slotts. Om jag bara fick gå till ett café resten av mitt liv skulle jag nog gå dit. När vi skulle strosa därifrån till stationen blev jag helt golvad, vi lyckades snubbla över drömgatan. Övre Slottsgatan i mitt hjärta! Jag vill bo i varenda hus. Jag kände mig hemma och allt det där. Jag blev stum, det började värka i hela kroppen av längtan. Jag blev tårögd. Jag måste bo där. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

När jag och P. gick från tåget och hem kunde vi inte göra annat än fnysa åt alla lägenheter vi tidigare fantiserat om i den här stan. De kunde inte ens jämföras med lägenheterna vi drömmer om i Uppsala. Det allra mest fantastiska är att vi har en gemensam dröm.

Karlstad Zoologiska. Jag ville så gärna att den skulle vara bra. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag skulle tycka om den. Jag hade förmodligen tyckte bättre om den om jag läst på ett annat sätt. Just nu suktar jag efter en berättelse som drar mig med sig. Jag vill bli tagen med på en resa. Jag vill ha en början, ett slut och en vinlande väg. Karlstad Zoologiska innehåller korta episoder. Korta, fristående episoder som klarar sig bra var för sig. I vissa fall kan jag känna att de klarar sig bättre var för sig. I mitt plöjande fram kunde jag ibland känna att det blev kaka på kaka, jag kände igen händelser jag nyss hade läst om som återkom. Om jag läst varje kapitel som om det vore en berättelse i sig hade jag nog tyckt om den mer. (Om på om på om, jag borde träna på att formulera mig bättre...)

Nu återstår att försöka hitta den där boken som tar mig med på det där äventyret jag längtar efter. En bok som får det betyg den förtjänar.

För fyra månader sedan fick jag en kram som förändrade hela min framtid. För fyra månader sedan satt jag på ett tåg bort och för första gången på länge längtade jag faktiskt hem. Bortsett från korta stunder när vi träffats på jobbet var det bara andra gången vi sågs. Fjärilar i magen och en varm trygg omfamning innan jag skulle gå på tåget, för fyra månader sedan. Det kändes bara så rätt. Det känns fortfarande så rätt. Jag tror att det alltid kommer kännas så rätt.

I fredags var vi barnvakter åt min finfina brorsdotter. Det var en helt fantastisk solig dag och jag var så varm i magen. Finaste P. hade med sig kameran och tog bilder som gör mig alldeles tårögd. Han är verkligen alldeles fantastisk.

Glädjeämne i vardagen/vardagsglädje/arbetsglädje/arbetslycka.

Vet inte vad jag ska kalla det, men att (tjuv)lyssna på elever som besöker mitt skolbibliotek och pratar om att det köps in så mycket bra böcker nu värmer mitt hjärta och gör att jag växer en aning. Då kan jag för en stund förtränga att det är så många som inte vet hur(/att) man lånar.

Att vara trött känns inte så hemskt när det beror på olika varianter av "Dagens tips", "Dagens vits" osv, diverse hemsnickrade ordvitsar (Vad kallas ett sådant där tyg med budskap på båda sidor?) och lågmälda skratt. Dessutom blir jag varm i magen när jag tänker på det.

Är det fint väder åker jag hem till mamma och pappa och passar på att sitta ute
på altanen och läsa.

Så lät det i mitt huvud när jag beslutade mig för att göra en visit i föräldrahemmet nu i eftermiddag/kväll. Jag bestämde alltså att jag ska åka hem till mamma och pappa. Det där villkoret om fint väder lyckades försvinna någonstans, tror att jag tog förgivet att det kommer vara fint väder. Tji fick jag och knäpp på näsan och allt som tänkas kan. Grått och tråkigt är det. Ändå känns det som att det idag knäpper och spritter lite i kroppen av vårlängtan. Även om jag inte är helt övertygad om att det är en renodlat skön längtan, så har jag ändå mer vårkänslor idag än jag hade igår. Igår satt jag på parkbänk med bok i knä och sol i ansiktet. Det låter så fint. Jag fungerar så konstigt. Jag och våren, vi fungerar så konstigt tillsammans. (Vi fungerar inte alls?) Egentligen kommer jag nog tillbaka till det där med kärleken igen. P. har jobbat kväll hela veckan, så vi har knappt kunnat ses. Massa kvalitetstid att ta igen till helgen alltså. Det, om något, känns rätt gött.

Igår hade jag både finaste P. och ett paket från finaste photoemily som väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Fina dagar. På eftermiddagen/kvällen var jag gräsänka och tyckte mest synd om mig själv. Pratade med mamma i telefon och hon undrade om jag har flyttat nu. Det känns så svårt. Å ena sidan känns det väldigt tidigt att flytta ihop, å andra sidan är jag aldrig hemma. Men som med allt annat just nu tänker jag att det löser sig av sig självt någon gång i framtiden. Jag är så dålig på att ta tag i saker. Inte så fina dagar, mest dagar med dåligt samvete.

Åter till finheter, det är så mycket roligare. Jag och P. har så många fina biljetter införskaffade på diverse sätt:
13/4 Marit Bergman på Scalateatern.
22/6 Morrissey i Lisebergshallen.
19/9 Killinggänget på Dramaten.

Dessutom har vi planerat (men inte bokat) en Osloweekend någon gång i Maj. Jag gillar.

Snart ska jag lämna jobbet för att fullfölja mina plikter som faster (vara barnvakt). Det blir fint.

Jag avslutar med upplysningen om att jag idag började Twittra. Vet inte hur länge jag kommer hålla i.

Idag åker jag till Uddeholm och spenderar helgen där. Jag tror det kommer bli fint, för jag ska dit med P. och han är något av det finaste jag vet.

Nu ska jag dela med mig av en hemlis till er, bara för att jag kan få känna att en liten del av mig har varit uppmärksammad i media.

Det är min vante, och jag hade inte tappat den som i att tappa bort. Jag lånade ut den.

Som en parantes kan nämnas att det är objektet för min kärlek som får mest uppmärksamhet i artikeln.

Jag har en så härlig magkänsla idag. Trots att jag blev kvar på jobbet längre och det inkräktar på värdefull kramtid så känns det bra. Jag har det där fantastiskta pirret i magen. Ska möta upp P. när han blir fotograferad i museiparken och jag tror bestämt att jag ska följa honom till jobbet bara för att han är så fin.

Jag läser böcker, det gör jag. Däremot är jag lite dålig på att skriva om böcker jag läst. Det är dumt. Jag har i alla fall börjat betygsätta böcker på Bok.nu. Jag känner mig lite kluven inför det. Jag har så svårt för att betygsätta, vad det än gäller. Något som är en trea idag kanske är en femma imorgon. Allt beror så mycket på omständigheter och humör. Vad jag däremot gillar är att få skräddarsydda tips på böcker. För att få skräddarsydda tips på böcker krävs något att utgå från i tipsandet, alltså måste jag betygsätta böcker.

Igår gjorde jag något så vågat som att sätta betyg på en bok jag inte läst färdigt. Jag hade bara 20 sidor kvar som skulle bli utlästa på bussen från jobbet och jag tänkte att de 20 sidorna kan väl ändå inte påverka mitt intryck så mycket. En trea blev det till Pressa läpparna här. En trea då, en fyra nu. Jag blev tvungen att omvärdera. Egentligen gjorde jag inte boken riktigt rättvisa i läsningen. Ett uppehåll för annan bok när tre fjärdedelar är avklarade är inte optimalt, särskilt inte när den är så kort som Pressa läpparna här. När jag var inne i läsningen var jag inte överförtjust, men när jag i efterhand tänker på boken har den fastnat och det måste ju betyda att den påverkat mig. Passionen och brutaliteteten fastnade, jag kunde identifiera mig. Inte för att jag har varit en medelålderskvinna i ett våldsamt förhållande, men jag kunde ändå identifiera mig. Att vara fast i något som egentligen inte är bra, men inte kunna ta sig ur det. Jag tycker om att jag har läst den och det gör att den helt klart förtjänar en fyra.

Den bok som jag gjorde avbrott i Pressa läpparna här för var Gör vad du vill av Erlend Loe. En bok som visade sig bli en jättebesvikelse. Jag förstod inte riktigt grejen. Julie förlorar hela sin familj i en flygolycka och bestämmer sig för att hon inte vill leva längre. Som upplagt för en snyftare, men med Naiv. Super i bakhuvudet tänker jag att det här kanske ändå blir något med lite svart humor, jag gillade ju verkligen den. Det blir ingenting. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där det varken drog lite i mungiporna eller tårades lite i ögonvrån. Det kändes mest som ett enda stort "Jaha, det var det". Förmodligen är det det där med identifikation som spökar igen. Jag kunde verkligen inte identifiera mig med Julie, hur hon agerade. Jag fick heller inga sympatier för henne och jag kan lite tycka illa om mig själv för att jag inte fick det. Stackars flickan som förlorade hela sin familj, vad är jag för hjärtlös människa som inte kan känna något? Det kanske är lite av sympati för henne som gjorde att boken ändå fick en trea i betyg. Den var ju ändå inte dålig, även om den heller inte på något sätt var fantastisk. Egentligen kanske det är en tvåa. Trean får stå kvar tills jag har funderat på det här.

Vid flertalet tillfällen under gårdagen hade jag ambitionen att skriva inlägg här. Inte nödvändigtvis för att jag hade något intressant att skriva, men det är så tomt och dåligt med uppdateringar.

Jag minns att jag tänkte skriva om det chickenrace jag hade med en duva igår. Jag tror inte att någon av oss vann egentligen, men jag kände ett oerhört obehag. Duvan ska ju vara rädd för mig! Den ska skutta iväg när jag kommer för nära. Det gjorde den inte. Den stod alldeles nära när jag passerade. Jag minns också att jag tänkte på det där med mitt obehag när det gäller fåglar, att det har blivit värre. Ibland känns det som att det är ett obehag som jag har värnat om, vårdat och låtit växa. Som att det är en del av mig jag velat bevara. Jag förstår inte riktigt varför, att känna obehag är inte något jag strävar efter.

Jag hade självklart också ambitioner att skriva om kärleken. Den himlastormande kärleken. Hur fantastiskt det är att jag hittat någon som funkar precis som jag, vill samma saker som jag. Hur lycklig jag är för varje minut jag får spendera med P. Hur jag trotsar sömnbehovet när olika arbetstider gör att vi inte kan umgås på dagtid. Sömnbehovet som annars påverkar mig så mycket när det inte tillfredställs. Jag står ut med att vara trött, jag känner ingen trötthet. Jag är nog mest bara lycklig.

Jag har haft ett litet minisportlov. På det minisportlovet fick jag spendera tid med finaste Lisa som var här på besök. Lisa är jag, vi är samma. Klänning, kofta och likadan duffel (men olika färg så vi inte blandar ihop). Lisa är en fantastiskt fin människa som jag önskar att jag kunde spendera mer tid med.

Jag var på bokrea i natt. När jag nu sitter här på jobbet och funderar på hur jag ska klara dagen vet jag inte riktigt om det var värt det, men det känns ändå ganska skönt att slippa trängseln som jag misstänker att det kommer vara de närmsta dagarna. Ändå känns det som att jag missat något. Förra året handlade jag sammanlagt helt galet mycket. I natt kom jag hem med två böcker och har inga planer på att skicka in någon privat beställning på Adlibris.

Det spekuleras i bokreadöden. Jag tycker det känns som att de gräver sin egen grav. Utbudet är i stort sett samma som tidigare år, och nästan all skönlitteratur som masstrycks i bokreaupplaga finns billigare i pocket. Ge mig en riktig rea där vanliga böcker säljs ut och inte massproducerade böcker som trycks för att säljas billigt. Det är ju inte riktig rea.

Nu ska jag skumma igenom utbudet på Adlibris ändå för att göra en beställning till jobbet.

Jag tänker att det är alla hjärtans dag snart.
Jag tänker att jag har någon att spendera alla hjärtans dag med nu.
Jag tänker att jag är tacksam över att inte behöva känna mig ensam och ledsen när jag ser allt rosa och alla hjärtan överallt.

Jag tänker att alla dagar är hjärtats dagar.
Alla dagar svämmar hjärtat över.

Jag tänker att det där med alla hjärtans dag,
det är nog en ganska fånig sak.
Alla dagar är hjärtats dagar.

Himlen är nästan knallblå och solen gnistrar i snön. Jag ska alldeles strax springa till bussen för att ta en promenad till 2:a Villagatan och spana in ett B & B med sällskapet som gör mig alldeles varm i hjärtat. Jag skulle gissa på att det knappt går att ha det bättre.

Jag har aldrig varit bra på att skriva om den lyckliga kärleken. Det blir för det mesta fånigt och tramsigt. Jag fastnar i samma ordval och upprepar mig själv. Jag har oftast känt mig löjlig i texter om kärlek. Av någon anledning känns det annorlunda nu. Jag är väl medveten om att det kanske kan leda till att jag är tramsigare än någonsin, men jag struntar i det. Det kan ha något att göra med saker som en iPod som startar av sig själv, ett ögonkast på displayen som visar att "Kär i en ängel" spelas, följt av det finaste leendet riktat mot mig vilket gör att magen känns som fylld av lava som bubblar över. Det kan också ha något att göra med att jag sitter här, i hans lägenhet, i hans t-shirt och huvtröja och väntar på att han ska komma hem. Att vi inte klarade av att vänta tills i morgon, för det känns som en evighet.

Jag kanske är jättefånig, men jag struntar i det. Det här är för bra för att jag ska tiga om det.

Tack vare Spotify sitter jag här och lyssnar på Martha Wainwright. Det känns lite dumt att jag inte har lyssnat särskilt mycket på henne förut, för jag tycker ju att hon är lite fantastisk. Jag sitter här och lyssnar på Martha Wainwright och väntar på att det ska bli kväll. När det blir kväll ska jag åka hem till P., gotta ner mig i hans soffa, titta på tv, virka sjal och vänta på att han ska komma hem alldeles för sent.

Jag har fortfarande fjärilar i magen och det känns helt fantastiskt. Jag har inte ens dåligt samvete över att jag är dålig på att uppdatera här.

En liten del av mig säger att jag borde passa på att gå hem från jobbet nu. Mitt skrivbord säger att jag inte borde gå hem från jobbet än på några timmar. Jag tittar på snön och hoppas att beslutet ska fattas åt mig.

Det var lite för bra för att vara sant. Inget jobb till mig. Tur att det finaste finns kvar.

Starten på den här arbetsdagen är helt klart i samma klass som förra måndagens start med julklapp. Jag kommer förmodligen få arbete en dag i veckan på annan folkhögskola utöver det jag har nu. Känns fint. Sluta lite tidigare ska jag göra idag också. Det blir nog en ganska fantastiskt dag, som de flesta dagarna har varit den senaste tiden. Det här gjorde nästan att jag börjar fundera ännu mer på om det verkligen får vara såhär bra. Är det okej, eller ligger det något fruktansvärt och gror som bara väntar på att få drabba mig? Det är svårt att släppa den föraningen helt, men jag vill så gärna att det faktiskt är okej att ha det såhär bra.

Idag har jag fått ett sms från Rockbjörnen. Han skrev att jag har vunnit ett konto på Spotify. Jösses så hipp jag kan känna mig nu.

En dag som den här gör det inte så mycket att det egentligen är alldeles för kallt ute. Det gör inte ens så mycket att jag är på jobbet just nu. Egentligen är allt lite för fint för att jag ska våga tro på det.

Det är så fint att vakna upp P:s varma armar. Det är fint att mötas av en julklapp på jobbet. Det är fint att mötas upp av P och Therese efter jobbet för lunch. Det är fint att det är final i JVM i ishockey i natt. Det är fint att få somna i P:s varma armar. Det är så mycket som är fint att jag nästan spricker, men jag väljer att tro på det.

Det har den senaste tiden flyttat in 397 fjärilar i min mage.