Det är för vår skull solen skiner. Det är för att vi ska promenera milen hem till mamma och pappa när jag hoppat av bussen.

Det känns så fint och hoppfullt att jag nästan blir tårögd. Det krävs så lite.

Solen skiner och himlen är blå. Det vänder nu.

Jag har en tanke. Blir alltid lite ledsen när jag känner att jag inte gör något, att jag inte åstadkommer något. Tanken är att jag varje dag ska dokumentera något jag presterat. Det behöver inte vara något stort, det räcker egentligen med något som att jag lagat mat eller läst ut en bok eller sett en film. Tänker att om jag dokumenterar det så kanske jag kan känna mig lite nöjdare med mig själv. Då har jag bevis på att jag faktiskt gör något. Eventuellt kan det bli så att dokumenteringen sker här, eventuellt annorstädes. Jag tror att jag i alla fall ska försöka göra något av det. Jag gör ju faktiskt saker, trots att jag inte vet om det själv.

Spenderade gårdagen med brorsdottern, i dag har jag sytt upp gardiner.

Nu har luften gått ur mig helt.

Det får nog vara bra så.

Det kryper i mig, känns som att jag vill klättra ur skalet. Det känns lite dumt någonstans inuti, lite som att jag skulle vilja vara någon annan. Eller egentligen allra helst en bättre variant av mig själv. Den där varianten som ligger där bakom och kryper, vill ut. Ta över, ta plats. Ställa sig och skrika "Här är jag och jag är fantastisk!" och ingen skulle titta konstigt och undra vad det är för galning. Det är ju så det är, bara en självklarhet. Men inte mer fantastisk än vad någon annan är innerst inne. Allt ska vara vacker kyla och frasiga höstlöv. Starka färger och en fantastisk magkänsla. I stället har jag otvättat hår, kläder som var de närmsta i morgonstressen (jeans, och jag gillar ju inte byxor egentligen) och skor som känns lite trasiga.

Jag behöver bli bättre på den där självpeppen.

Ibland när jag är ensam är jag så rädd för mörkret att jag måste ha ljuset tänt i varenda vrå. Jag känner mig lika fånig varje gång. Är dörren låst vet jag att ingen kommer in, ändå tror jag att det kan stå någon och vänta i det mörka rummet intill, trots att det var helt tomt när jag kom hem. Jag blir så rastlös, måste sysselsätta mig. Helst med så mycket som möjligt. Sysselsätta mig med alldeles för mycket på en gång. Jag tror verkligen att jag hade gillat Rushmore om jag hade tittat på den ordentligt och inte bara låtit den vara på i bakgrunden.

Nätter som den här brukar jag alltid ha svårt för att somna. Jag tänker på allt jag borde göra och allt jag borde ha gjort. Som nu, när jag verkligen borde ha stängt av datorn och lagt mig i sängen. Om inte för att sova så i alla fall för att läsa. Vill inte missa möjligheten till kramande när P. kommer hem från jobbet, behöver alltid det extra mycket när han jobbat kväll. Kommer nog aldrig vänja mig vid kvällarna, det blir så tomt. Eftermiddagar ensam går bra. Eftermiddagar och tidiga kvällar ensam kan jag njuta av. Vid 21-tiden börjar jag bli rastlös och titta mig över axeln.

Ointressant och osammanhängande. Dags för sänggående, det här gör ju ingen glad.

Jag borde klä på mig. Jag borde gå och handla så det blir gjort. Jag borde ha rosett i håret. Jag borde skutta fram på gatorna. Solen borde skina. Kylan borde bita i mina kinder.

Jag sitter i soffan uppkurad i hans morgonrock. Jag lyssnar på skivan jag fick från finaste hon i augusti. Lyssnar med lite för hög volym och är rädd för att granntanten ska ogilla men jag vill att det ska kännas, ta över mig.

Jag har fortfarande inte loggat in på banken för att fylla på med pengar. Jag har ägnat mig åt att lösa melodikrysset, det är också vuxet.

Nu ska jag dansa runt som ett barn och hitta något att klä på mig. Jag behöver lysa upp den här grå dagen, jag ska inte grotta ner mig. Ska inte.

Nu har jag minskat högarna på skrivbordet så mycket att det snart går att se bordsskivan. Det borde räcka för att jag ska förtjäna helg.

Hej!

Jag har alldeles nyligen börjat läsa Kepler. Gör det ni också, så kan vi hissa eller dissa sedan. Jag behöver en mening med att jag läser den.