Jag är dålig på att uppdatera. Det händer inte så mycket, jag försöker mest få tiden att gå.

Stockholm var bra. Det är alltid bra att hänga med bra människor. Att det sedan tog drygt ett dygn för mig att ta mig från tågstationen i Karlstad och hem känns bara fint. Det är fint.

Hade helmysigt fika med bästa Therese igår. Saker som vad vi tror på avhandlades och det var fint. Jag vill ju gärna göra det lätt för mig genom att tänka att det är meningen att saker händer, för att kunna acceptera, släppa och gå vidare. Idag luktar min kofta godis. Vet inte vart det kommer från, men det känns fint och jag väljer att se det som ett tecken. Det är mycket fint just nu.

Jag har kalla händer och fötter ganska ofta för tillfället. Jag ler en del för tillfället. Jag ordnade ganska många julklappar idag. (Finaste klänningen till finaste Maja, men den är mörklila med ljusa prickar.)

Jag har det ganska bra just nu.

Idag är jag blå under ögonen, det känns inte helt okej. Borde nog lära mig somna.

Sitter på ett näst intill folktomt bibliotek och känner mig lite smått sysslolös. Fryser mest. Förhoppningsvis kommer jag göra lite nytta när jag går upp till vanliga jobbet i eftermiddag. Det tror jag på. Kanske.

Jag är väl medveten om att det här är ett fullt meningslöst blogginlägg, men jag har inget bättre för mig.

Det är lite mycket nu. Jag har aldrig sett mig själv som en upptagen människa, men helt plötsligt finns det inte tillräckligt med tid.

Det är lite mycket nu. Det är känslor som är så fina att jag inte riktigt kan sätta ord på det. Det är känslor av oro som jag helst inte skulle vilja ha, för det är så orättvist att det inte går att sätta ord på det. Det är lite mycket på en och samma gång.

På fredag lämnar jag allt för en helg i Stockholm. På ett sätt känns det som att jag egentligen inte har tid, men egentligen tror jag att det är bra för mig att få komma bort lite.

Idag har jag hälsat på morfar, gratulerat mormor och gjort en repris på glittret i håret. Jag kommer somna med en varm känsla i magen.

Idag har det varit luciafirande på skolan. Jag har flätat in glitter i håret. Egentligen kanske det är lite fånigt, eller så är det fint. Jag går nog med på vilket som.

Jag brukar aldrig spara utkast till inlägg och fila på dem innan jag publicerar. Jag skriver allt direkt och sedan ska det ut, annars kan det kvitta. Just nu har jag två påbörjade inlägg som ligger och väntar på att bli publicerade, men det vill sig inte. I normala fall skulle det kanske bero på att de känns för personliga för att bli offentliggjorda. Inte för att det någon gång verkar ha hindrat mig förut... I det här fallet är det fråga om motsatsen, de känns alldeles för opersonliga. Jag känner inte igen mig själv i dem och det känns bara konstigt. Det ena handlar om tidskrifter med något sorts litteraturtema, det andra handlar om hur upprörd jag blir över julklappstipsen diverse näthandlare vill ge mig. Någon gång kanske de blir publicerade, någon gång när mitt huvud inte är upptaget med så många andra tankar. Tankar som jag inte kommer skriva här. Inte än i alla fall.

Det känns inte helt okej att titta efter så att man gör rätt vid användande av hålslag.

I lördags var jag i Arvika för att julbaka. Jag försökte ta kort på dagen. Mest blev det kort på det vi bakade, men först åt vi frukost.


Vi bakade lussekatter som blev helt fantastiska.


Vi gjorde Gerds kola som inte är seg utan smälter i munnen. Den blev helt fantastisk, trots att alla andra i släkten säger att det bara är Gerd som kan göra den.


Vi bakade pepparkakor. Veronica hade en form som gjorde fina fjärilar och jag blev lite kär i dem.


När vi var färdiga tyckte vi att vi förtjänade rosévin och marängsviss.


Såhär glad var jag.

I brist på ord blir det inlägg med bilder.

Jag har ett jobb. På det jobbet har jag ett eget skrivbord och ett fönster med utsikt. En dag hade jag med kameran till jobbet.

Jag gör ingenting av det jag borde göra och inget blir som jag tänkt mig (även om vissa saker kanske blir bättre än vad jag planerat). Jag tänker på så många saker jag ska göra, men jag gör inga planer och glömmer vad det är jag har tänkt. Det yrar. Imorgon åker jag i alla fall till Arvika för en helgs adventmys med kusinen och jag tror att det kommer bli fantastiskt.

Jag har plockat ut en hög med eventuella boktipsböcker inför decembertipset. Eftersom jag äntligen tog mig igenom Dumskallarnas sammansvärjning på väg till jobbet idag så funderar jag på vilken bok som ska få fungera resesällskap på vägen hem. Tror faktiskt att det lutar åt Baskervilles hund. Det känns som något helt annat än det jag brukar läsa och det är nog dags.

Hur mycket jag än försöker glömma, så går det inte att låta bli att sakna en människa som jag för tre år sedan gjorde sådana här saker med.


Jag kan inte glömma.

Bokmässigt sliter jag för tillfället med Dumskallarnas sammansvärjning för att den ska avhandlas i läsecirkeln på jobbet. Jag sliter verkligen för att ta mig igenom den, men nu har jag bara dryga 30 sidor kvar. Hade förhoppningar på den, det är ju så många som säger att den är rolig. Jag kan inte riktigt hålla med. Den funkar inte. Misstänker att det delvis är mina svårigheter för osympatiska huvudpersoner som spökar. Kände mest ovilja när jag läste Tärningsspelaren också, men den tyckte jag ändå bättre om när den väl var utläst. När jag slapp leva mig in i hur Luke fungerade utan kunde titta på det utifrån istället. I det här fallet är jag ytterst tveksam. Jag brukar ha svårt för att sluta läsa böcker utan att ha läst ut dem (även om de kan bli liggande i flera år är ändå tanken att jag någon gång ska läsa ut), men Dumskallarnas sammansvärjning hade nog blivit en sådan bok om det inte varit för cirkeln. Jag gillar den verkligen inte.

Jag vill skriva något hårt och brutalt. Jag vill skriva något skört och vackert.

Jag vill så mycket men gör så lite.

När jag rotade runt bland gamla saker i lördags hittade jag artikeln i Borås tidning och det var så tydligt. Jag kan vara så bra i teorin, kan få saker att låta bra på låtsas. Det var ju jag som sa de där sakerna och det kändes rätt just då. I efterhand blev det mest pinsamt eftersom jag inte kom i närheten av att vara så bra som jag sa att jag siktade på (även om det egentligen inte riktigt var sant). En liten självförtroendeboost var det ändå när jag hittade den där tidningen i lördags. På förstasidan var både jag och Zlatan representerade, jag hade den största bilden. De kan det där med prioriteringar i Borås.

Jag blir så förvirrad av dagar som den här. Dagar med pirr i magen utan att jag riktigt förstår varför. Jag vill kunna njuta av det för det känns så fint, men det är svårt när jag fastnar i att försöka rota fram anledningen. Jag burkar tänka att det är någon som tänker fina tankar om mig, men det gör mig samtidigt så nyfiken. Vem är det som tänker fina tankar och vad är det för fina tankar?

Jag önskar så att jag visste vart fjärilarna kommer ifrån så att jag skulle kunna fladdra med dem.

Jag kastar en massa papper.
Jag dammsuger bort damm.
Jag försöker komma på lösningar till bokförvaring.
Jag ska köpa ny madrass.
Jag hoppas på att jag har vunnit en miljon eller två på lotto.
Jag har vunnit 25 kronor på triss.
Jag har klippt naglarna, men glömmer det hela tiden och förvånas över att de inte är i vägen.
Jag sorterar papper.
Jag sorterar om papper som inte behöver sorteras.
Jag kastar kollegieblock.
Jag får lite ont i magen av att läsa i kollegieblock.

Jag tänker att nu ska jag rensa bort skiten så att jag slipper känna mig trängd.
Jag tänker att om jag får ordning och slutar leva i lådor så kanske, kanske jag lyckas ordna det så att jag måste packa ner allt i lådor igen för att jag kan flytta. Om inte annat så kanske det kan kännas lite bättre att inte ha backar fyllda med röra överallt på golvet.

Det har säkert inte undgått någon att jag varit ganska låg den senaste tiden. Jag skulle förmodligen kunna hitta tiotals anledningar till varför om jag försökte, som mörkret och regnet, stress, självbild. Men nu vill jag inte grotta i det, det gör mig bara ännu längre. Ger mig tyngre skor, som Oscar skulle ha sagt. Istället vill jag vara tacksam. Jag är så otroligt tacksam över att jag har ett jobb att gå till (även om jag gärna vill jobba heltid om jag tillåts vara lite gnällig). Att jag har något som tvingar mig upp ur sängen varje vardag. Att jag har något som förvillar mina tankar en aning. Att jag får känna att jag har en uppgift och att jag utför något som är till nytta för andra människor.

Allt är lite bättre idag. (Det kom ett paket med nya böcker till jobbet.)

Åh, nu kan jag inte hålla mig längre. Jag vet att sånt här kan vara så jobbigt och jag är själv usel på att lämna kommentarer i bloggar jag läser, men vilka är ni? Jag är så nyfiken. Ni får vara jättehemliga om ni vill, men det vore roligt att få ett hej bara så jag vet om det är någon som läser. Misstänker att det är jag själv som besöker min blogg oftast och det känns lite pinsamt.

En doft av man letar sig in i min nästa och stör min koncentration. Lite duschtvål och jag måste sluta läsa, vet ändå inte vad det är för ord jag tittar på. Jag börjar tråna. Börjar tänka på en trygg famn. En famn att krypa in i som stänger ute allt det onda.

Det är verkligen inte första gången det händer och förmodligen inte den sista. Jag vet ju att jag har tjatat om det här förut. Tjatat om hur arg jag blir på mig själv för att jag alltid ska tro att allt blir bättre om jag blir en del av två. Idag blir jag inte arg på mig själv. Idag vill jag verkligen ha de där två armarna om mig, för det finns inget annat som dödar den här ledan. Det spelar ingen roll hur mycket jag hänger med världens finaste brorsdotter, hur mycket jag städar mitt rum. Det spelar ingen roll hur många dåliga samveten jag gör mig av med. Det där gnagandet är ändå kvar och det enda jag vill är att ha två armar som håller om mig och säger att det onda kommer vara borta imorgon.


Det känns lite som ett hån att Winamp väljer att låta Markus Krunegård sjunga Maria & Jag.

Maria o jag världens vackraste par
Maria o jag det var menat o va

Solen sken och jag försökte samla krafter för att ta mig ut. Kände att lite solsken i mitt slitna ansikte skulle skulle göra väl. Några ögonblick av skärmstirrande senare och solskenet har bytts mot en grå massa. Ytterligare ögonblick av skärmstirrande senare och de första regndropparna hörs mot fönsterblecket. Jag behöver inte samla krafter för att ta mig ut, det är okej att stanna inne när det regnar. Jag försöker samla krafter för att ta mig till duschen. Behöver göra mig av med grungelooken jag odlade igår. Alldeles för fett hår, sliten brun kofta och dålig hållning. En blommig klänning kanske kan göra underverk för humöret. Tyvärr tror jag att jag känner mig själv lite för väl. Känner jag mig fin kommer det göra mig ledsen. Jag blir ledsen av att känna mig fin i onödan.

Mörkt ute, stängd dörr inne. På andra sidan dörren ljudet från en tv. Ligger på soffa med blicken riktad mot soffkudde. Känslan av vantrivsel. Känslan som drar musten ur. Lämnar hopplöshet efter sig.

Jag har mensvärk och allt känns en aning obekvämt. Det kryper i hela mig och jag skulle helst vilja byta kropp för en dag. Det känns ganska typiskt att det ska vara en dag som den här. En dag som egentligen är positiv. En dag när jag har fått känna mig som en tillgång på jobbet, utöver det jag är anställd för. En dag när jag ska gå på efterlängtad teater. Det känns ganska typiskt att en sådan dag ska präglas så mycket av att jag känner mig obekväm i alla kläder. Att jag inte vet vad jag ska ha på mig för att det känns som att allt sitter fel. Och att jag har ont i magen då. Det känns så typiskt att det ska få ta övertaget en dag när jag egentligen skulle kunna känna mig bra. En dag med de bästa förutsättningar. Så typiskt, så dumt.

Idag har jag varit och sett Jag vill inte sova ensam. Det jag hade läst om filmen i förväg hade gjort mig förberedd på att den skulle vara långsam, men det lämnade också ett litet hopp om att den skulle tilltala mig. Nu har lite svårt för att uttala mig om vad jag tycker om filmen i sig. Blev mest bestört över att det finns vuxna människor som inte klarar av att vara tysta när de går på bio. Noterade också hur obekväma många blir när det är tyst och långa klipp där de inte händer något. Jag blev så irriterad på dessa beteenden att jag ställde mig på filmens sida. Vet inte riktigt om jag hade uppfattat filmen på samma sätt om jag sett den ensam, alternativt utan människor som inte klarar av att slappna av i närhetet. Idag kändes det i alla fall fint att se en film som lämnade tid för eftertanke. Just idag känner jag mig också lite extra svag för trasiga människor.

Jag är ganska bra på att drömma. Är ganska bra på att förtränga alla utomstående omständigheter (som att det kan finnas andra sökande till jobb jag är intresserad av), är ganska bra på att i min hjärna förmildra utomstående omständigheter. Jag är ganska bra på att intala mig själv att saker kommer bli som jag vill. Jag är också ganska bra på att offentliggöra dessa tankar och drömmar och göra det i form av planer. Jag får det att låta så konkret och fullt genomförbart, trots att jag egentligen bara bygger luftslott.

Den här gången ska jag försöka hålla det för mig själv, och inte säga annat än att jag för tillfället bygger på ett nytt luftslott. (Självfallet har jag redan lyckats avslöja slottet för några, men jag ska försöka...) Ett luftslott som jag självfallet tror på helt och fullt, och kommer så göra tills det rasar samman. För någonstans i bakhuvudet finns såklart tanken på att det kommer rasa samman, som allt annat. Men det vore himla fint om det här luftslottet kunde visa sig vara ett riktigt slott.

Nu har jag ju gjort det här till en jättegrej som det kanske inte är egentligen. Det handlar nog inte så mycket om just det här luftslottet utan om min förmåga att bygga just dessa slott rent generellt. Jag sätter sådan press på mig genom att offentliggöra dem och misslyckandet känns så mycket större när jag inför andra måste erkänna att den där drömmen inte blev sann den heller. Jag ska försöka jobba på det.

Igår virkade jag ett par lila tumvantar på tre timmar, helt utan mönster. Slutar jag skriva här så låter det så bra. Tyvärr kan jag inte undanhålla sanningen, borde verkligen jobba på att framstå som bättre än jag tror. De blev i alla fall ganska fula, lite för små och med alldeles för stora hål. Finns nog en anledning till att virkade tumvantar inte är så vanligt. Inbillar mig att det är okej ändå, jag är ju inte särskilt frusen om händerna och lite ventilation har väl aldrig skadat. Färgen är fin. Nu ska jag göra matchande mössa/basker och halsduk, (förhoppningsvis) med hjälp av mönster. Återstår att se hur det slutar.

Någon har lämnat torndörren öppen så det drar kallt. Det är tyst bortsett från några steg som ekar långt borta. Nu hörs det röster, dramaelever som övar. Jag längtar efter att få ligga hemma under en filt med min favoritmugg fylld med te. Jag tar helg nu.

Den här veckan har jag mest ägnat mig åt att känna mig snygg.


...och det där låter förmodligen inte riktigt som jag tänkte. Jag har tänkt på klokheter också, men de har ramlat ur minnet lika fort som de ramlade dit. Jag har burit på en känsla av att helgen kommer vara fin, men jag vet varken varför eller hur. På söndag ska vi fira morfars 90-årsdag. Själv tror han att han är 14.

Ibland behövs det inte så mycket. Ibland räcker det med en bifogad fil i ett mail för att hjärtat ska svämma över av värme.

Tack!

Ännu en gång har jag suttit på ett tåg hem och känt att det inte alls är hem jag åker till. Ännu en gång har jag börjat fundera på om det är någon annanstans som är hemma, eller om det bara är vardagsflykten som gör att det alltid känns bättre någon annanstans än hemma. Jag fastnar åter i tankarna om att jag inte är hemma i livet jag lever. Det känns som att jag så lätt skulle kunna fastna i hopplösheten just nu. Att jag aldrig kommer ta mig ur det här. Att jag kommer vara fast i mitt självömkande och aldrig kommer göra något åt saken. Men någonstans känner jag ändå ett hopp. I teorin känner jag att jag skulle kunna kämpa för att ta mig ur det här, att jag ska ta tag i det här nu. Att jag ska anstränga mig lite, för jag känner att jag just nu har energi för att göra det. Jag känner en gnutta hopp. Det finns ett bättre liv där ute och jag kan försöka komma åt det. Nu måste jag utnyttja det.

Jag har tryckt ihop mina arbetstider den här veckan, så nu är jag ledig och åker till Stockholm imorgon. Fint så.

Den där besattheten jag jobbar så mycket med att få bort, den där besattheten av att vara en del i en tvåsamhet. Jag försöker så mycket att sluta tänka på det. Jag anstränger mig så hårt för att istället lägga energin på att bli hel i mig själv. Jag trodde verkligen att jag hade kommit en bit, att jag i alla fall hade slutat vara så besatt av att vara två. Åh så jag misstog mig. Jag kan inte sluta drömma. De förekommer i såväl drömmar om nätterna som dagdrömmar, pojkarna som faller handlöst och inte kan sluta tänka på mig. I natt drömde jag om en barista som blev stormförälskad i mig när jag beställde kaffe och kanelbulle. Han sa att jag såg så svår och ledsen ut och jag blev först arg och tyckte att han var en ond människa, sedan sa han något som fick mig att le och smälta helt. Han var helt fantastisk och hade självklart fallit lika handlöst för mig som jag för honom.

En i övrigt ganska dyster vecka avslutar jag med en fin arbetsdag. Hoppas att helgen fortsätter så, nu åker jag hem.

Tack för din ansökan till sökt tjänst.

Med vänlig hälsning

HR-center
Uppsala kommun

Nu ska jag åka in till stan för att fika och se Control igen.

Istället för att ta hand om den enorma röra som är mitt rum just nu (och de senaste veckorna) broderar jag på Hello Kitty-tavlan till min finaste finaste brorsdotter och läser Never let me go. Även om det är fina saker att sysselsätta sig med känns det inte helt okej.

Mina händer blir kalla så lätt nu, det blev de aldrig förr.

Skrev ut annonsen på jobbet jag tänker söka, men kom inte längre med den ansökan just nu. Kollade om bloggar blivit uppdaterade den senaste minuten. Lyssnar på Nothing gets crossed out på repeat. Spelar Röj och tänker att jag ska duscha när jag klarat Storröjare, men jag slarvar hela tiden så jag klarar det aldrig.

Jag tar mig ingenstans.

But now I've got to crawl, to get anywhere at all. I'm not as strong as I thought.
So when I'm lost in a crowd,
I hope that you'll pick me out.
Oh, how I long to be found.
The grass grew high. I laid down.
Now I wait for a hand to lift me up, help me stand.
I have been laying so low
Don't want to lay here no more.
Don't want to lay here no more.
Don't want to lay here no more.
Don't want to lay here no more.
But if everything that happens is supposed to be
and it is predetermined, can't change your destiny.
Then I guess I'll just keep moving, someday, maybe, I'll get to where I'm going.

När jag vaknade ville jag helst inte gå upp ur sängen alls. Jag gjorde det ändå. När jag satt vid köksbordet och åt frukost ville jag egentligen helst gömma mig under täcket. Det gjorde jag inte. Nu sitter jag och försöker bestämma mig för hur jag ska göra det här till en bra dag och inte bara en som rinner förbi helt obemärkt. Jag kanske ska tvätta håret som jag inte orkade göra igår. Jag kanske ska börja brodera Kitty in the clouds som finaste Maja ska få i julklapp. Jag kanske ska läsa ut den vackraste Från ljus till ljus som jag nästan är ohälsosamt förtjust i. Jag kanske ska söka ett jobb. Jag kanske ska övertala Peter att vi måste skaka liv i Karlstadfrossa igen.

Jag börjar nog med att bädda sängen och spela lite Guitar Hero.

Egentligen känner jag mig mest ledsen och vill gömma mig under täcket, men jag vet att det inte skulle få mig att bli mindre ledsen. Jag skulle kunna skylla på att jag är trött, men inget bli bättre av det heller.

Nu ska jag duscha och göra mig snygg innan jag möter Therese på stan. Jävlar.

Jag har spenderat helgen i Borås. Det var självklart fint och bra, jag trivs ju så där. (Ja, jag är medveten om att det är lite skumt att vara så förtjust i Borås.) Mest är det nog för att Borås representerar en så lycklig tid i mitt liv. Att vistas i Borås nu gör mig alltid lite ledsen för att det påminner mig om att jag inte har det där livet längre. Vet inte om det spelade in eller om det alltid är fallet, men under det självskrivna besöket på Trägårn på lördagkvällen fick jag höra att jag "ser så ledsen ut". Inte första gången det händer. Har såklart tänkt en del på det där, det är lite svårt att låta bli. Under lördagkvällen kände jag mig ju inte särskilt ledsen. Jag brukar inte känna mig ledsen när jag gör roliga saker, även om jag inte går runt med ett leende hela tiden. Försökte ju såklart le och övertyga om att jag inte alls var ledsen, men såhär i efterhand kanske det var fallet ändå. Det känns inte som att jag, trots mina försök till leenden, utstrålade lycka. Även om jag kan finna lycka i stunden och tycka att saker är fina och bra så är nog inte mitt grundhumör (om man kan prata om det sådant) så uppåt för tillfället. Jag är ju allt annat än nöjd med min jobb- och boendesituation, men kan inte få tummen ur och göra något åt det. Det faktum att jag snart varit singel i två år och inte ens varit på en enda date under de åren känns ganska hopplöst. Misstänker att jag egentligen behöver göra en ganska drastisk förändring i mitt liv, men vart ska jag hitta orken till det?

Dagens i-landsproblem:

Så många nobelpristagare i litteratur, så lite plats på boksnurran.

Igår golvades jag av ett leende. Ett leende jag levde på hela bussresan hem. (Min fantasi vill väldigt gärna skena iväg ibland.) Jag tänkte att det här skulle jag kunna skriva så vackert om. Jag skulle skriva om hur fint det är att ett leende gjorde mig så varm inombords. Skriva att jag förmodligen satt och log och hade en varm känsla i magen hela vägen hem. Att det där leendet satt i närheten av ett par ljuvliga ögon och att jag nästan blev helt till mig. Sedan tänkte jag att nej, det här är inte fint. Det är bara jag som är så desperat efter att få vara en del av två att jag överdriver allting och börjar planera vår framtid tillsammans efter ett leende. Ett enda litet leende. Sedan blev jag ledsen när jag tänkte på att jag verkligen inte ens är i närheten av att få vara en del av två, och har inte varit det på åratal. (Kanske en liten överdrift, men bara liten den här gången.)

Kanske dags för en uppdatering om vad jag läser.



Senast utlästa: Pennskaftet av Elin Wägner. Läste inför dagens boktipsande och jag gillade. Blev lite skrämd också, att vi i vissa avseenden inte verkar ha tagit oss längre sedan början av 1900-talet. Men mest blev jag nog peppad. Peppad på att ta tag i mig själv och bli stark.



Har lånat hem och börjat läsa Orbitor. Vänster vinge. Gillade mycket, men insåg att den kommer ta tid (och jag vill låta den ta tid) så bestämde mig för att köpa istället. Nu är den såklart tillfälligt slut. Anar inköp av hela sviten samtidigt i november.



Nuvarande projekt: Tillbaka i författartunnelbanesystemet. Börjar lite lätt med Marcel Proust-Neil Gaiman-Emily Brontë. Alltså På spaning efter den tid som flytt som gäller nu. Börjar med Swanns värld och misstänker att det får räcka där för en liten tid framöver. Finns ju så mycket fint som väntar på att bli läst. Funderar på om jag ska ägna mig åt parallelläsning, men är inte säker. Får se hur tung Proust blir i längden (har bara läst 20 sidor än). När jag parallelläser har jag en tendens att alltid läsa den mest lättlästa och lägga den lite tyngre åt sidan. Jag gör med andra ord inte parallelläsning.

Vet inte för vilken gång i ordningen, men det känns som att jag behöver starta om.

Projekt 1: Komma tillrätta med läsningen.
Lämna tillbaka alla högar med biblioteksböcker som bara ligger och stressar mig genom att inte bli lästa. Inse att jag kanske inte kommer läsa ut böcker som jag började läsa 30 sidor i före sommaren och sedan inte fortsatt med. I alla fall inte just nu. Det är en sådan onödig stresskälla, jag gillar ju egentligen att läsa.

Jag köpte alltså böcker på bokmässan. Jag köpte böckerna som syns på bilden nedan.


Jag fick Låt den rätte komma in signerad av John Ajvide Lindqvist. Jag kände mig fånig, lycklig och rodnade säkert. Han berättade att Låt den rätte komma in är sämre skriven än Människohamn, men att det är en bättre story. Han pratade med mig. Mycket trevligare än när jag fick autograf av Tore Skogman när jag var liten. Han bara skrev och sa knappt hej.

Har en ganska kass dag idag. En sådan där dag när självförtroendet är i stort sett obefintligt och allt jag gör påverkas av det. Inget känns riktigt rätt.

När jag kom hem från jobbet låg ett paket från finaste Lisa och väntade på mig. Verkligen rätt dag att få fina saker.

Jag har diskat och lyssnat på en blandskiva daterad 2004-05-21. Jag hade inflyttningsfest i min 20 kvadrat stora lägenhet i Borås och var lycklig. Det var fina tider.

Här hade det suttit fint med ett foto från inflyttningsfesten, men något sådant foto finns inte.

Idag har jag varit i Göteborg.
Idag har jag varit på bok- och biblioteksmässan.
Idag har jag köpt 8 böcker (jag trodde verkligen att det hade blivit fler).
Idag har jag känt mig lycklig och som ett fånigt fan när jag fick en bok signerad och författaren pratade med mig (ungefär som när jag träffade clownen Manne när jag var liten).

Jag är jättetrött nu, så jag berättar kanske mer om det här en annan gång.


Uppdat.
Inte 8 böcker. Jag hittade en kasse till. 10 böcker.

Det händer inte så mycket här just nu. Det händer inte så mycket rent allmänt. Vanligtvis jobbar jag på förmiddagen, ägnar eftermiddagen åt att ta mig hem. Lagar mat och spenderar kvällen med att sticka en dragspelsbasker (som förmodligen kommer bli för liten) och tittar alldeles för mycket på tv. Imorgon åker jag och mamma till Göteborg för att gå på Bok- och biblioteksmässan där jag förmodligen kommer köpa alldeles för många böcker. En annan sak jag gjort ganska ofta den senaste tiden är att låna hem alldeles för många böcker.

Så, nu har jag fått lite mer tid att gå genom att skriva meningslösheter. Inte jättekonstigt att besöksstatistiken har rasat (jag tittar knappt själv länger). Egentligen försöker jag bara fördriva tiden medan jag väntar på ett telefonsamtal så att jag ska kunna lämna nyckel och sedan äta lunch.

Ska nog försöka läsa ut En jävla helg nu. Jag gillar den, fast den är ganska äcklig ibland.

Efter att bara ha känt mig sjuk största delen av veckan har jag gjort så mycket fina saker idag att jag blir varm i hjärtat. Dagen startade med shopping på Bergvik med Therese, fortsatte med lån av böcker på stadsbiblioteket och läsning i solen på torget i väntan på fika med Peter. Det blev till och med (förmodligen årets sista) kaffe på uteservering. Har känt ett lässug, men inte hittat någon bok som känns helt rätt den senaste tiden. Tror att jag hittade den när jag var på stadsbibblot. När jag kom hem var finaste brorsdottern här. Hon har så mycket energi att jag blev helt slut och kommer förmodligen snart somna gott. Såhär borde alla veckor sluta.

Jag har haft en så fin helg. Lyckades köpa finaste klänningen (fast den är mörkbrun och inte svart som det ser ut på bilden) och finaste skorna (men åh så ovana mina stackars fötter är att gå med sådana klackar). Åt sushi och Ben & Jerrys. Var på mysig inflyttningsfest. Spenderade söndagen med tre t. Tv, thaimat och Therese. En helt förtjusande helg. Efter det lyckas jag bli förkyld och är därför hemma från jobbet och tycker synd om mig själv idag. Tror att jag ska spendera dagen i soffan med böcker som bästa sällskap, jag har ju några hemma som behöver läsas...




Värt att notera: Egentligen är jag motståndare till dubbla rader i bokhyllor eftersom det försvårar återfinnande, men är det utrymmesbrist så är det. Alltså ställs böcker framför andra på alla möjliga vis och helt utan ordning. Det sårar min ordningssjäl, men jag vet inte hur jag har inte plats.

Värt att notera 2: Guldstjärna till den som kan identifiera skivan som skyltas bredvid stereon från stenåldern.

Jag känner mig nästan odrägligt peppad och är väl medveten om hur ointressant och helt tomt på innehåll det kan vara. Därför ska jag inte skriva en massa om hur peppad jag är (även om jag är tämligen övertygad om att helgen kommer vara helt fantatisk). Istället kommer här lite bilder från min Popagandavistelse i Stockholm:



Jag hade från början ambitionen att föreviga allt i fotografier. Här är alltså min packning på busshållplatsen utanför jobbet i Molkom på torsdagen. Fler fotografier togs inte på torsdagen.



På fredagen startade Popaganda och Cecilia var färglad, fin och pepp trots det kalla vädret. Fler bilder togs inte från Popaganda, men vi gjorde i alla fall en avstickare för att köpa vantar och sjal på grund av kylan. Det regnade för övrigt också.



När vi kände oss färdiga med festivalande för kvällen startade färden mot O'Learys i Huddinge och deltävling i Guitar Hero-SM. Joel slutade på delad tredjeplats trots att vi var där som stöd i semifinalen. Självklart avslutades natten med Guitar Hero-efterfest innan vi begav oss hem till Cecilia för lite skönhetssömn.



På lördagen blev det mer fotografering. Det var bättre väder (inget regn och varmare kläder) och vi tittade på konstsim.



Efter konstsimmet satt vi kvar på läktaren, tittade på människor och ägnade oss åt egofotografering. Cecilia har spexiga solglasögonclipons och jag har blomma i mitt hår.



Jag var ganska glad. (Väldigt glad egentligen)



Fina Radio Dept. agerade bakgrundsmusik.



Den obligatoriska skobilden.



Senare på kvällen tittade vi på Hidden Cameras som var ganska fantastiska.



Efter att vi sällat oss till den lyckliga skaran "vuxna" festivaldeltagare som fick dricka öl ägnade vi oss åt lite mer egofotografering innan allt skulle avslutas med bob hund.




Jag var ganska dålig på att fånga Thomas Öberg på bild för han stog aldrig riktigt still. Sedan tog det slut på fotograferandet för den helgen.


Som en liten parantes har jag lätt den finaste gitarren till Guitar Hero

Igår gjorde jag min sista dag på detoxkuren och jag avslutade på bästa möjliga sätt. Auberginrullar med halloumi och tomatsås är bland det godaste jag ätit någonsin. Tror nästan att det är min nya favoritmat. Bortsett från att jag fortfarande är lite trött hela tiden (vilket jag tror beror mest på brist på solljus) så känner jag mig piggare än jag gjort på länge och jag tror definitivt att det här är något jag kommer göra om. Jag kanske inte ska hoppas alltför mycket, men sockersuget som försvann helt verkar inte komma tillbaka. Jag känner mig jättepepp på att börja äta nyttigare, och det passar mig helt perfekt att svägerskan precis har börjat träna på friskis och frågade om jag vill följa med. Känner mig nestan lite överdrivet optimistisk just nu, men jag hoppas att jag kan hålla i ett tag så att det blir en vana sedan.

Nu ska jag ut på dagens andra promenad...

Idag har jag tipsat om sju böcker på filialen till skolan, lånat ut dessa sju böcker och diskat. Det får nog ses som en lyckad dag än så länge. Tror att jag förtjänar en tupplur nu.

Jag går alla möjliga omvägar för att slippa inse det. Jag tänker att jag åker på semester så försvinner det. På semester tänker jag att det är värt det, för jag sparar en massa pengar och kan åka på semester hela tiden och då slipper jag tänka på det. Jag tänker att om jag städar och köper ett Nintendo wii så kommer det försvinna. Jag tänker att jag kör en detoxkur så kommer det att försvinna.

Jag kör en detoxkur och känner att det inte alls kommer att försvinna. Jag inser att jag måste ta tag i saker, jag måste göra något åt min situation annars kommer jag inte orka längre.

Jag är alldeles för stressad. På riktigt.

Igår, huvudvärk på eftermiddagen som blev värre ju längre kvällen gick. Ugnsbakade linser med fetaost till middag var nästan fantastiskt gott. Idag, ungefär som alltid på morgonen. Huvudvärk börjar komma vid tiotiden. Inte jättejobbigt. Än.

Nu har jag tärnat frukt inför morgondagens frukost och lagat bönsallad med wokade grönsaker till lunch. För tillfället är jag mest orolig för huvudvärken jag kommer få på grund av koffeinabstinens. Återkommer kanske med rapport imorgon.

På torsdag är det jag som startar en veckas detoxkur.

Hade skrivit ganska långt, men det kändes fel. Här kommer snabbversionen:

Fick inte jobbet jag var på intervju för. Spänningarna har släppt och jag känner mig helt dränerad på energi. Jag gillar inte riktigt att jag känner mig helt slut med tanke på att jag ska på storstadsbesök med start imorgon.

Jag ska prata böcker på filialen om några veckor. Tipsa kursdeltagarna om böcker som kan tänkas intressera dem. Inga ramar alls, förutom att det inte ska vara "skräplitteratur" som de redan läser. Ingen skräplitteratur, den värsta tänkbara ramen. Vad är skräplitteratur? Jag är inte övertygad om att jag går med på att det finns någon skräplitteratur. Visst finns det böcker jag inte gillar, men det finns det inom alla genres och kvalitéer. Jag skulle nog inte välja att kalla det skräplitteratur av den anledningen. Är det innehållet som avgör om det är skräp eller inte, eller är det språket?

Förra gången jag pratade böcker valde jag helt utan ramar och försökte blanda så gott jag kunde. Försökte täcka upp så att det skulle finnas något för alla. Den här gången har jag ett kvalitetskrav på mig och det känns stressande. Hjälp?

Jag har lovat ett inlägg med statyer i Borås, här kommer statyer i Borås:

Det vill sig inte riktigt just nu. Inte alls.

OBS! Detta inlägg innehåller inte något som helst av intresse, jag försöker nog bara fördriva tid och tycker det är roligt att trycka på knappar.

Jag vill ha godis (fast egentligen är jag nog hungrig och vill ha mat). Jag vill vara hemma. Just idag vill jag inte behöva åka så mycket buss för att ta mig hem. Hoppas 625:an går idag, även om det egentligen är onödigt eftersom i stort sett bara jag kommer åka med den (för skolorna börjar väl inte förrän på torsdag tror jag). Jag vill ha mjölkchoklad med poprocks, men kommer aldrig våga köpa det. Varför är jag så fånig? Ställa ut tidningar nu, sprättat boksidor förut. Trodde inte att det skulle behövas i böcker från 1982.

Dagens ord: Bibliofilupplaga.

Jag avskyr dem så, dagarna som den här. Dagarna när jag bara vill ligga i sängen och gråta. När jag känner mig förtvivlad och inte har en aning om varför. Dagarna när det känns som att jag har samlat all världens sorg inuti mig (för den är inte min egen) och jag är på väg att brista. När jag mest av allt vill gå sönder för att sorgen ska rinna ut. När jag inte kan gråta för att jag inte har någon anledning, men minsta anledning får mig att börja skaka. Dagarna när jag är närmast tårarna på bussen. Jag avskyr dem så.

Vad är det med uttrycket "så det är en ny stjärna här"? Får höra det i stort sett varje gång jag vikarierar på ett folkbibliotek. Är det ett vanligt fenomen?

Det kommer bli en låååång dag idag. Börjar nästan ångra att jag kom hit så tidigt och fick undan alla reservationer och dagstidningar innan öppning, nu har jag nästan inget att göra och ska sitta här till 19. Å andra sidan tjänar jag pengar på det så jag ska väl inte gnälla (eg: en ska väl inte gnälle). Det är ju regnväder också så det passar sig ju att jobba.

...och nu är det snart bara en timme kvar till stängning.

För några dagar sedan började jag skriva på ett inlägg om hur jag ibland för en kort stund kan känna mig som en annan människa när jag läser en bok väldigt intensivt. Hann inte skriva färdigt det när jag började och sedan kasserade jag inlägget, säkert av flertalet anledningar. Jag spekulerade i alla fall i att det nog handlar om att jag lever mig in i karaktärer i böcker när jag läser så intensivt och att det kanske kan ta ett tag innan jag kommer tillbaka till verkligheten. Det kan nog stämma ganska ofta, men jag är inte helt övertygad om att så är fallet den här gången. Sitter fortfarande här med den där känslan av att det är något som är annorlunda, trots att det gått några dagar. Jag har till och med börjat med en ny bok. Kan inte sätta fingret på vad det är som har förändrats och det irriterar mig. Vet inte ens om det är en bra eller dålig förändring. Egentligen kanske det är längtan efter förändring som spökar, som är så stor att jag tror att det är något som är annorlunda. Det kanske är den stundande födelsedagen som spökar. Det faktum att jag snart är ännu ett år äldre. En tanke som skrämmer mig för att jag känner att jag inte har tagit mig någonstans på det året. Även jag inser att det visst har hänt saker under det senaste året, det har säkert hänt mycket, men det känns som att jag inte har utvecklats. Jag kan inte se att jag på något sätt är annorlunda än jag var för ett år sedan. Jag lever exakt samma liv och jag kan inte påstå att det är något jag trivs med. Helt mitt eget fel, väl medveten om det är jag.

Idag gillar jag The Lolligags, och det skriver jag nog mest som en note to self.

Det fanns en tid i somras då det inte var så olidligt varmt. Jag kan inte minnas att det var det i alla fall. Det fanns lite moln på himlen då och jag gick runt hemma och tog bilder för att dra ur batteriet i kameran.



De flesta jordgubbarna hade blivit uppätna eller övermogna, men jag hittade en som var ganska perfekt. Tyckte att det var en bra idé att lägga den i gräset, sedan åt jag upp den. Det var en god jordgubbe och förmodligen årets sista (hemmaodlade).



Mamma har den finaste nallen. Den sitter över hennes säng och vaktar hennes läsdagbok.

Ännu mer mamma. Hon är så stolt över att hon har lyckats få sina orkidéer att blomma om.



Här är en skohylla med mina skor. Den ena, jag har en i garderoben också.



Nu lite egobilder. Ville testa självutlösaren och tyckte att det var en bra idé att hoppa.



Åkte till Stockholm. Jag och finaste Lisa åkte till Stora Skuggan och hade picknick i flera timmar. Lisa lånade min kamera.



Min telefon ringde när jag var mitt uppe i självstyling. Då tycket Joel att det passade att låna min kamera.



Jag har klippt mig. Ganska vanlig page. Egentligen är håret inte jättefint idag, men eftersom jag har utlovat bild så...

Sitter med Bohemian Raspberry (tack för tipset Marty, den är ljuvlig) som bästa vän i hettan och tömmer kameran. Om jag är på bra humör kanske jag slänger upp lite bilder senare.

Kvällen blev helt galen igår och jag skyller som vanligt allt på värmen. Jag började med att lägga ribban för intelligensnivån med det kloka uttalandet "om solen inte kommer dit är det skugga på Waynes". Kafkadunk och upprördhet över textmassa. Kvällen nådde sin peak när vi blev misstagna för att vara turister och en man kommer fram och frågar om han ska ta ett kort på oss. Uppenbarligen en oteknisk man som istället för att ta kort filmade. En film jag inte kunde sluta titta på igår kväll.

Nu springer jag till bussen.

Jag gör i det här inlägget inte kvällen riktigt rättvisa, Peter gör det så mycket bättre här.

Det känns som att det var ett tag sedan jag skrev om böcker på riktigt, inte bara nämnde i förbifarten att jag läst/läser en bok. Kommer nog inte göra det nu heller, men jag har i alla fall börjat läsa den där Stieg Larsson-trilogin. Hur avigt inställd jag än var från början kan jag inte låta bli att tycka att det i alla fall är lite spännande, även om jag ibland blir tokig på alla upprepningar och pyttiga detaljer. Jag vill att deckare ska gå fort, jag vill att det ska hända saker. Jag vill inte få reda på hur varenda rum ser ut in i minsta detalj, om det inte är av största vikt för handlingen. Kanske ska tillägga att jag inte tagit mig särskilt långt än, har läst ungefär en tredjedel av första boken.



Kan väl nämna i förbifarten att jag på resande fot läste ut Gunnar av Bob Hansson, Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July och Leva i synd av Margaret Atwood. Utan att gå djupare in på det så gillade jag alla tre, men självklart på helt skilda vis.

I Stockholm träffade jag fina människor, mådde bra och blev lite smått besatt av Guitar Hero.

Idag gjorde jag comeback på jobbet efter semestern och blev lite smått besatt av tygkassen jag köpte i Prag.

Imorgon ska jag klippa mig för första gången sedan september förra året. Ska bli spännande.

12 augusti ska jag på jobbintervju.

Jag är en usel fotograf, både vad gäller att komponera bilder och att faktiskt ta upp kameran och använda den. Lyckades i alla fall knäppa några bilder som kanske mest publiceras som bevis på att resan faktiskt ägde rum.


Första inköpet som blev en ständig följeslagare på hotellrum och förmodligen orsaken till nästan ändlösa skrattattacker:



Såhär glad går det att vara över att kunna stå på båda sidor av Berlinmuren:



Såhär kan Berlinmuren se ut:



Förvirringen blir total när nästa bild är på en helt annan mur, John Lennon-muren i Prag. Där hade Smiths-fans lämnat avtryck:



På vägen till toppen av Petrinkullen i Prag kan man råka på en staty av Macha:



På den vägen bjuds man även på enastående utsikt över Prag (även om den regnade och därför är lite disigt):



Väl uppe sätter hungern in. Då kan man hitta en restaurang där man serveras paj på träskiva och underbar öl:



Det går att åka på utflykt till en kyrka utanför Prag (Sedlic) som är helt inredd i benknotor (riktiga!):



Vid rundvandring i Prag kan man helt oplanerat stöta på ett knihovna (bibliotek, jag kan lite tjeckiska!) med ett bokkonstverk vid ingången:



Var faktiskt i Dresden också, i en bokhandel på 4 våningar och på ett ungdomsbibliotek. Det var fint, men jag har inget bevis på det.

Imorgon åker jag till Stockholm.