Jag har tryckt ihop mina arbetstider den här veckan, så nu är jag ledig och åker till Stockholm imorgon. Fint så.

Den där besattheten jag jobbar så mycket med att få bort, den där besattheten av att vara en del i en tvåsamhet. Jag försöker så mycket att sluta tänka på det. Jag anstränger mig så hårt för att istället lägga energin på att bli hel i mig själv. Jag trodde verkligen att jag hade kommit en bit, att jag i alla fall hade slutat vara så besatt av att vara två. Åh så jag misstog mig. Jag kan inte sluta drömma. De förekommer i såväl drömmar om nätterna som dagdrömmar, pojkarna som faller handlöst och inte kan sluta tänka på mig. I natt drömde jag om en barista som blev stormförälskad i mig när jag beställde kaffe och kanelbulle. Han sa att jag såg så svår och ledsen ut och jag blev först arg och tyckte att han var en ond människa, sedan sa han något som fick mig att le och smälta helt. Han var helt fantastisk och hade självklart fallit lika handlöst för mig som jag för honom.

En i övrigt ganska dyster vecka avslutar jag med en fin arbetsdag. Hoppas att helgen fortsätter så, nu åker jag hem.

Tack för din ansökan till sökt tjänst.

Med vänlig hälsning

HR-center
Uppsala kommun

Nu ska jag åka in till stan för att fika och se Control igen.

Istället för att ta hand om den enorma röra som är mitt rum just nu (och de senaste veckorna) broderar jag på Hello Kitty-tavlan till min finaste finaste brorsdotter och läser Never let me go. Även om det är fina saker att sysselsätta sig med känns det inte helt okej.

Mina händer blir kalla så lätt nu, det blev de aldrig förr.

Skrev ut annonsen på jobbet jag tänker söka, men kom inte längre med den ansökan just nu. Kollade om bloggar blivit uppdaterade den senaste minuten. Lyssnar på Nothing gets crossed out på repeat. Spelar Röj och tänker att jag ska duscha när jag klarat Storröjare, men jag slarvar hela tiden så jag klarar det aldrig.

Jag tar mig ingenstans.

But now I've got to crawl, to get anywhere at all. I'm not as strong as I thought.
So when I'm lost in a crowd,
I hope that you'll pick me out.
Oh, how I long to be found.
The grass grew high. I laid down.
Now I wait for a hand to lift me up, help me stand.
I have been laying so low
Don't want to lay here no more.
Don't want to lay here no more.
Don't want to lay here no more.
Don't want to lay here no more.
But if everything that happens is supposed to be
and it is predetermined, can't change your destiny.
Then I guess I'll just keep moving, someday, maybe, I'll get to where I'm going.

När jag vaknade ville jag helst inte gå upp ur sängen alls. Jag gjorde det ändå. När jag satt vid köksbordet och åt frukost ville jag egentligen helst gömma mig under täcket. Det gjorde jag inte. Nu sitter jag och försöker bestämma mig för hur jag ska göra det här till en bra dag och inte bara en som rinner förbi helt obemärkt. Jag kanske ska tvätta håret som jag inte orkade göra igår. Jag kanske ska börja brodera Kitty in the clouds som finaste Maja ska få i julklapp. Jag kanske ska läsa ut den vackraste Från ljus till ljus som jag nästan är ohälsosamt förtjust i. Jag kanske ska söka ett jobb. Jag kanske ska övertala Peter att vi måste skaka liv i Karlstadfrossa igen.

Jag börjar nog med att bädda sängen och spela lite Guitar Hero.

Egentligen känner jag mig mest ledsen och vill gömma mig under täcket, men jag vet att det inte skulle få mig att bli mindre ledsen. Jag skulle kunna skylla på att jag är trött, men inget bli bättre av det heller.

Nu ska jag duscha och göra mig snygg innan jag möter Therese på stan. Jävlar.

Jag har spenderat helgen i Borås. Det var självklart fint och bra, jag trivs ju så där. (Ja, jag är medveten om att det är lite skumt att vara så förtjust i Borås.) Mest är det nog för att Borås representerar en så lycklig tid i mitt liv. Att vistas i Borås nu gör mig alltid lite ledsen för att det påminner mig om att jag inte har det där livet längre. Vet inte om det spelade in eller om det alltid är fallet, men under det självskrivna besöket på Trägårn på lördagkvällen fick jag höra att jag "ser så ledsen ut". Inte första gången det händer. Har såklart tänkt en del på det där, det är lite svårt att låta bli. Under lördagkvällen kände jag mig ju inte särskilt ledsen. Jag brukar inte känna mig ledsen när jag gör roliga saker, även om jag inte går runt med ett leende hela tiden. Försökte ju såklart le och övertyga om att jag inte alls var ledsen, men såhär i efterhand kanske det var fallet ändå. Det känns inte som att jag, trots mina försök till leenden, utstrålade lycka. Även om jag kan finna lycka i stunden och tycka att saker är fina och bra så är nog inte mitt grundhumör (om man kan prata om det sådant) så uppåt för tillfället. Jag är ju allt annat än nöjd med min jobb- och boendesituation, men kan inte få tummen ur och göra något åt det. Det faktum att jag snart varit singel i två år och inte ens varit på en enda date under de åren känns ganska hopplöst. Misstänker att jag egentligen behöver göra en ganska drastisk förändring i mitt liv, men vart ska jag hitta orken till det?

Dagens i-landsproblem:

Så många nobelpristagare i litteratur, så lite plats på boksnurran.

Igår golvades jag av ett leende. Ett leende jag levde på hela bussresan hem. (Min fantasi vill väldigt gärna skena iväg ibland.) Jag tänkte att det här skulle jag kunna skriva så vackert om. Jag skulle skriva om hur fint det är att ett leende gjorde mig så varm inombords. Skriva att jag förmodligen satt och log och hade en varm känsla i magen hela vägen hem. Att det där leendet satt i närheten av ett par ljuvliga ögon och att jag nästan blev helt till mig. Sedan tänkte jag att nej, det här är inte fint. Det är bara jag som är så desperat efter att få vara en del av två att jag överdriver allting och börjar planera vår framtid tillsammans efter ett leende. Ett enda litet leende. Sedan blev jag ledsen när jag tänkte på att jag verkligen inte ens är i närheten av att få vara en del av två, och har inte varit det på åratal. (Kanske en liten överdrift, men bara liten den här gången.)

Kanske dags för en uppdatering om vad jag läser.



Senast utlästa: Pennskaftet av Elin Wägner. Läste inför dagens boktipsande och jag gillade. Blev lite skrämd också, att vi i vissa avseenden inte verkar ha tagit oss längre sedan början av 1900-talet. Men mest blev jag nog peppad. Peppad på att ta tag i mig själv och bli stark.



Har lånat hem och börjat läsa Orbitor. Vänster vinge. Gillade mycket, men insåg att den kommer ta tid (och jag vill låta den ta tid) så bestämde mig för att köpa istället. Nu är den såklart tillfälligt slut. Anar inköp av hela sviten samtidigt i november.



Nuvarande projekt: Tillbaka i författartunnelbanesystemet. Börjar lite lätt med Marcel Proust-Neil Gaiman-Emily Brontë. Alltså På spaning efter den tid som flytt som gäller nu. Börjar med Swanns värld och misstänker att det får räcka där för en liten tid framöver. Finns ju så mycket fint som väntar på att bli läst. Funderar på om jag ska ägna mig åt parallelläsning, men är inte säker. Får se hur tung Proust blir i längden (har bara läst 20 sidor än). När jag parallelläser har jag en tendens att alltid läsa den mest lättlästa och lägga den lite tyngre åt sidan. Jag gör med andra ord inte parallelläsning.