Sitter i soffan klädd i morgonrock och tycker synd om mig själv. Mensvärk, en så fruktansvärd företeelse. Å andra sidan kunde jag ha det värre. Har julklapps godis som tröst, och snart kommer P. hem. Adlibris har mellandagsrea och jag fick presentkort i julklapp. Dessutom är jag ledig hela veckan och jag ska bara vila, läsa och börja virka väska.

Jag läser om böcker i stort sett dagligen. Läser om många böcker, både nya och gamla. Dagligen överöser jag mig själv med information om böcker jag vill läsa. Jag läser förmodligen mer om böcker än vad jag läser själva böckerna. Jag har skaffat mig ett sådant enormt stressmoment och lyxproblem. Just nu mer problem än lyx. Jag har två kassar med böcker jag lånat hem från jobbet. Två KASSAR. Vill inte veta hur många böcker det är egentligen. Uppenbarligen har jag lånat på obestämd tid också. När det är dags att välja ny bok blir det nästan aldrig någon ur de kassarna. Det blir inte heller någon ur bokhyllorna sprängfyllda med olästa böcker hemma. Nej, jag lånar hem en ny bok som känns spännande alternativt hämtar ut en bok reserverad på stadsbiblioteket. De är det ju begränsad lånetid på så de prioriteras alltid först.

Jag längtar efter att kunna botanisera helt fritt. Att gå in på ett bibliotek och låna böcker med gott samvete. Går runt och titta i hyllorna, leta. Hitta överraskningar. Åh, som jag längtar efter att låna med gott samvete.

Jag har en enkel lösning till mig själv. Ta med kassarna med böcker tillbaka till jobbet och börja om från början. Stressa av. Läs varannan ur hyllan hemma, varannan från jobbet. Kanske uppblandat med någon ny reserverad från stadsbibblan. Låna inte hem mer än jag hinner med. Det skulle vara så enkelt. Men ändå, jag vill ju läsa de där böckerna jag har i kassarna. Det behöver ju inte ta så lång tid att läsa ut en roman, det är inga tegelstenar. Det är bra att läsa böcker från jobbet så jag kan ha med dem när jag har bokprat. Dessutom har jag redan sållat i kassarna och tagit med några tillbaka till jobbet. Jag har nog sållat flera gånger till och med. Jag kan hitta tusentals anledningar till varför jag ändå kan behålla böckerna hemma.

Men ändå vore det kanske bäst att börja om. Om inte annat så för att minska lässtressen och öka läsglädjen.

Någonstans kände jag att det är nu eller aldrig. Jag har tänkt det så många gånger, men det har alltid känts fel på något sätt. Ska jag göra det, så ska jag göra det nu när jag har så mycket tankar kring det. Det började på jobbet i dag och fortsatte i radion när jag åkte hem. Jag valde att se det som tecken, jag gör så ibland. Ja, här kommer det.

Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det på jobbet, men någonstans landade pratet i att många begår självmord i Sverige, så många unga. Som vanligt kunde jag inte säga något. Egentligen skulle jag vilja prata om det, det är inget jag skäms för. Jag har inget emot att människor vet. Det är mest så att jag känner att det aldrig finns läge att berätta. När är det egentligen läge för att berätta för någon att man vid en tidpunkt i livet inte hade någon som helst lust att leva? Att allt har varit nattsvart och att ingenting har spelat någon roll.

Egentligen är det kanske inget som alla måste veta. Egentligen spelar kanske inte min väg till att bli den jag är i dag någon roll för andra. De vet vem den jag är i dag är, och det är det enda som spelar någon roll även om vägen hit var viktig för mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna som att jag sitter och trycker på en stor hemlighet när samtalsämnet kommer upp och jag inte kan säga något. Jag tror att det är den där känslan av hemlighet som gör att det känns så fel, jag vill ju inte att det ska vara en hemlighet. För mig är det ingen stor mörk hemlighet som jag bär med mig. Det kanske var, men är inte längre.

Jag har sedan jag var barn haft låg självkänsla. Jag hade alltid svårt för att känna att jag var bra på något. Ju äldre jag blev ju mer hängde det där ihop med utseende. Jag var ful. Jag var ful, tyckte att jag var allmänt dålig och var blyg. Det var så jag såg på mig själv. Jag bestämde själv att det inte var någon som gillade mig, vare sig som kompis eller flickvän. Helt själv lyckades jag bestämma det. Jag var aldrig ensam eller så, och absolut inte mobbad. Jag hade bara bestämt mig för att ingen gillade mig, det fanns ju inget att gilla. Visst fanns det de som hängde med mig och det var aldrig någon som sa att jag inte fick vara med. Men jag visste hur det egentligen stod till. De kände sig bara tvungna, det fanns ingen som innerst inne ville vara med mig. Det visste jag.

Det var under högstadiet jag började hitta mig själv och den jag hittade var inte samma som jag varit innan. Min bild stämde inte överens med den jag trodde att andra hade av mig. Jag kände mig fel och avig. Jag började längta till gymnasiet. När jag började gymnsiet, då! Då skulle jag kunna börja om. Nya klasskamrater som lärde känna mig som den jag var då, inte som den jag varit tidigare. Inget gammalt bagage. Egentligen hade jag världens bästa klass under högstadiet. Jag grät jättemycket i nian och jag tror att det till viss del berodde på att jag insåg att jag tänkt fel. Egentligen hade jag fått vara hur jag ville, det var mest jag själv som höll fast i den gamla bilden av mig själv.

Det var under högstadiet jag började tycka illa om mig själv. Det var under högstadiet jag började göra illa mig själv. Jag satt inne på så mycket smärta. Jag försökte skriva ut den, men det räckte inte. Jag behövde få ut den, och jag såg ingen annan utväg än att börja skada mig själv. Jag fortsatte också att skriva ut det, men var inte tillräckligt rädd om mina texter. Mamma lyckades få tag i en och fick reda på hur det var ställt. Det ledde till ett besök på BUP när jag slutat nian, men inget mer. Allt skulle ju ändå vända när jag började gymnasiet och jag lyckades övertyga mamma om att det hade gått över...

Jag började alltså gymnasiet. Tiden när allt skulle förändras startade. Och som den startade! Jag lyckades få en vän redan första dagen (min fina Emma). Jag lyckades till och med skaffa pojkvän. Tänka sig, jag och pojkvän! Det hade jag aldrig kunnat tro. I teorin borde allt vara fantastiskt. Jag borde ha svävat på moln, men de där molnen ville inte riktigt infinna sig. I alla fall inte att sväva på. Snarare var det åskmoln som cirkulerade olycksbådande alldeles för nära mitt huvud. Jag hade allt det jag tidigare längtat efter, allt som skulle göra mitt liv bra. Det gick till och med okej i skolan. Sådär lagom, inte ens för bra. Men ändå. Jag kunde inte hitta någon glädje, den fanns inte. Jag tänkte och tänkte. Det borde vända, jag har ju allt. Är det såhär det ska vara? Ska jag känna mig såhär dålig trots att jag har allt? Till slut bestämde jag mig för att jag inte orkade mer. Jag orkade inte vara ledsen hela tiden. Jag orkade inte känna mig dålig. Jag orkade inte leva längre.

Jag ska inte gå in på hur och varför det inte fungerade, det har ingen betydelse. Det som har betydelse är att jag egentligen inte ville dö. Allt jag ville var ju att få leva och må bra, men det gick inte. Jag såg ingen annan utväg just då. Det som betyder något är att jag fick hjälp. Jag orkade inte fråga om diagnoser, jag har ingen aning om vad det står i min journal. Det känns inte viktigt. Det som är viktigt är att jag lärde mig hantera mörkret. Visst fick jag äta antidepressiva, och det behövde jag säkert. Men allra viktigast, jag fick prata om hur jag mådde och jag fick prata om vad jag kunde göra för att må bättre. Jag fick prata om vad jag tänkte och hur jag kunde vända tankarna.

Livsgnistan är inte alltid lika stark nu heller, men jag tappar den aldrig helt som jag gjorde då och jag vet hur jag ska hantera det när den inte är stark. Jag har lärt känna mig själv och oftast tycker jag riktigt bra om den människan. Efter att ha kraschat ner i botten där i ettan på gymnasiet så letade jag mig uppåt sakta men säkert. Jag tror att det var viktigt. Allt vändes inte plötsligt till fantastiskt. Det var en vandring på flera år, men det var så värt det. Jag har en trygghet i mig själv nu som jag inte tror att jag skulle haft annars.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här. Egentligen kanske jag bara behövde få ut det. Få känna att jag inte sitter tyst och gömmer på en stor mörk hemligthet, för det är ju som sagt egentligen ingen stor mörk hemlighet. Det är jag.

Det finns musik är speciell, som förknippas med något/någon alldeles särskild. Musik som alltid kommer att finnas där tätt förknippad med det där alldeles särskilda. Där det liksom inte går att särskilja på det särskilda och musiken.

Another Sunny Day kommer föralltid ha en speciell plats i mitt hjärta, precis som den där särskilda som jag så tätt förknippar med musiken. The Centre of my little World kommer alltid få mig så varm i hjärtat att ögonen tåras. Jag kommer aldrig glömma.

Lisa, jag är så glad att du finns.

Å andra sidan är det lite otäckt hur fort solen kan gå i moln samtidigt som man kommer fram till att 1000 kr i resor är lite mycket att lägga ut varje månad för en stickkurs.

Ibland händer det. Ibland släpper allt.

Ibland tittar solen fram bakom molnen och glittrar vackert i sjön.

Ibland får jag saker gjorda, saker som legat och grott alldeles för länge. Dåliga samveten som stressat upp mig så onödigt mycket. Ibland löser saker sig lättare än förväntat och just nu ser jag fram emot nästa arbetsvecka. Jag har saker som ligger och väntar, men det är roliga saker. När alla jobbiga måsten som jag skjuter på blir gjorda, då kan jag trivas med mitt jobb. Trivas så himla mycket. Då kan jag känna att jag kanske egentligen har tid att ta tag i saker som jag faktiskt vill göra.

Ibland är det bara så himla vackert när solen glittrar i sjön att jag inte kan göra annat än trivas.

Jag kan skriva, jag är inte rädd.
Jag kan skriva, jag är inte rädd.
Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Jag kan skriva...

Vi kör en sepia på det så kanske jag har gjort mitt för i dag.


Vi åkte båtbuss i förrgår, jag och P. Mest för att vi skulle ha gjort det åtminstone en gång i år också. Det var mest kallt.

Ärligt talat, hur spännande är det med inlägg rörande uppenbarelsen i att väga vetemjöl i stället för att mäta? Är det dit jag har kommit? När jag sätter mig för att äntligen skriva ett nytt inlägg är det bästa jag kan spotta ur mig ett inlägg om vetedeg?

Vore det inte mer intressant om jag skrev om hur uppslukad jag blev av Igelkottens elegans? Hur otroligt värdelös film Bröderna Karlsson är?

Jag skulle kanske kunna bli politisk och ge min syn på tv 4 och SD:s reklamfilm, eller i alla fall dela med mig av resultatet när jag gjorde svt:s valkompass.

Men nej, jag klämmer ur mig ett inlägg om att jag lärt mig göra vetedegar och jag känner hur intresseklubbar över hela Sverige antecknar.

Fan.

Jag återkommer med ännu mer husmorstankar...

Insikten om att det är bättre att väga mjöl än mäta i deciliter har förändrat mitt liv. Faktiskt. På riktigt. Förr i tiden kom jag och vetedegar verkligen inte överens. Jag har bakat alldeles för lite för att känna vetedegen. Det var alltid för lite eller för mycket mjöl. När jag började väga mjölet fick jag alltid rätt mängd mjöl och degen blir numera bra nästan varje gång. Jag är inte rädd, jag känner att jag kan. Jag bryter inte ihop som jag gjorde förr. I går bakade jag focaccia som nästan smälte i munnen. I dag ska jag försöka mig på blåbärsbullar. Hoppas innerligt att det inte resulterar i slöseri med blåbär.

Jag ska uppdatera här någon gång i framtiden. Jag lovar.

Efter det där inlägget om huslighet ska jag ta tag i att stryka tvätten. En huslighet som jag faktiskt har fått till vana, även om den ofta sker någon vecka efter att tvätten tvättades...

Det händer ganska ofta att jag får för mig att jag är så himla huslig. Att jag har en inneboende bullmamma i mig, att jag har allt i generna. Att jag kan vara huslig bara jag försöker och att jag gillar det. Det händer att jag gör saker som får mig att tro att det faktiskt är sant. Som förra veckan när jag slängde ihop en sockerkaka med blåbär i för att vi hade ägg som var på väg att bli för gamla. Det kan också hända att jag helt frivilligt diskar utan att det är brist på rena bestick/tallrikar. Det här är bara rena infall och undantaget som bekräftar regeln. Egentligen är jag allt annat än huslig.

Sedan jag flyttade in hos P. har jag lyckats döda två gerberor, en saintpaulia, en orkidé och en murgröna. Ytterligare en murgröna är i stort sett död, även om jag fortsätter utöva konstgjord andning på den och den tredje börjar gå samma öde till mötes (även om den höll sig fin oväntat länge). Oftast blir de övervattnade och jag vill gärna inbilla mig att lägenheten är för mörk för att vara lämplig boplats för krukväxter. Garderobsblomma, jag vet. Men hur kul är det att ha en lägenhet full av garderobsblommor?

Det allra största beviset på min obefintliga inneboende huslighet är min totala olust att städa. När det kommer till städning är min motivation alltid noll. Det händer att jag får nog och bestämmer mig för att ta tag i något. Oftast ett rum. Det rummet, inget annat. Sedan får det vara bra.

Vad jag vill säga med den här uppradningen av saker jag inte är bra på, är nog att jag ska försöka omfamna vetskapen om att jag inte har den där inneboende husligheten. Att jag inte ska se de där glimtarna av huslighet som något jag har naturligt, utan som en fantastisk prestation av mig som egentligen inte är det minsta huslig. Om jag sedan lyckas vara huslig oftare innebär det ju att jag utför fantastiska prestationer oftare. Win!

Jag bytte väska för några månader sedan. Har aldrig riktigt börjat komma överens med den nya och alldeles för många "nödvändiga" saker blev kvar i den gamla. Bland annat blocken. Ett jättelitet nästan aldrig använt och ett större, ganska mycket använt. Använt i jobbet, men kanske viktigast använt från jobbet. Använt på café. Ibland kan jag det där med att skriva. Måste börja ha block som bästa vän igen. Skriva ner tankarna. Tankarna om livet, om saker jag läser, om saker jag hör. Bloggen kommer vinna på det, jag kommer vinna på det. Ha underlag när jag har tillgång till dator och kan blogga. Skriva och skriva om.

Det kommer kanske bli bättre här i framtiden, jag har lagt ner blocket i väskan nu. (I alla fall i tanken.)

Jag och P. spenderade så fina dagar i hans föräldrars sommarstuga. Vi totalignorerade tv:n, lyssnade på P1 och P4, plockade blåbär, läste bok, löste edel och korsord, diskuterade nyheter. Det var bara totalt två dygn, men så förlösande det var. Så totalt avkopplande. Smörgås med potatissallad och nyplockad gräslök, ett glas rosé och en god bok på verandan med utsikt över sjön en ljummen kväll. Finare än så blir det inte. Egentligen borde det vara en mänsklig rättighet med sådan total avkoppling en gång i månaden. Så harmoniskt allt skulle vara.

Här kommer det igen, tjatet om att producera. Jag vet att det går i vågor, att det alltid går i vågor. Men just nu känner jag en sådan enorm lust att producera saker. Läsa, brodera, virka, baka, rita. Ungefär som att jag skulle ha en fantastisk inneboende kreativitet som jag aldrig låter komma till uttryck, men om jag skulle släppa lös den så skulle jag få ur mig enastående alster. Jag läser bloggar där andra människor spottar ur sig fantastiska saker på löpande band och tänker att jag också borde kunna göra det där om jag bara försökte. Om jag bara la tid på det i stället för att slösa bort så mycket tid med att inte göra något alls.

Dagens sepia. Dagens kassa sepia, men finaste köpet i Nora.

Jag fick ett jättesug att skriva. Att formulera tankar som yr. Att få utlopp. Men det har jag ju inte tid med nu. Det ska ätas, det ska duschas, det ska sovas och det ska åkas till Säffle i morgon. Säffle av alla ställen. Säffle efter att ha spenderat nästan en vecka i Uddeholm/Ekshärad. Det här verkar vara metropolernas sommar.

Jag vet inte om det är smärtan i ryggen eller den varma maten som gör att jag svettas. Kanske stressen över smärtan, att jag borde äta upp så jag kan lägga mig och vila ryggen. Ryggskott. Så fånigt och så ont. Jag har inte tid, jag har semester. Nog för att jag har alibi för att spendera dagar i sängen läsandes fantastiska böcker, men tanken var ju böcker i skuggan av ett träd. Ute. Det här känns så fånigt.

Och svettas gör jag. Snart är maten slut. Snart får jag långsamt och försiktigt lägga mig ner på sängen och försvinna in i böckernas värld igen. Snart får jag ligga med blicken riktad ut genom fönstret. Sukta efter ett liv ute.

(Det är så obeskrivligt synd om mig.)

Till sist, en uppmaning. Ni som inte läst Husfrid av Alison Bechdel, gör det! Den är fantastisk.

Det är synd om mig.
Jag har ryggskott.
Det gör ont.

Det är inte ofta jag gråter när jag läser saker i tidningen, men så ramlar jag över det här och jag börjar gråta och jag mår illa och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är så vidrigt och jag förstår inte vad det finns för människor i det här landet. Jag vill skära halsen av varenda en eller hämnas på Lisbeth Salander-vis.

Jag har tagit semester från det mesta. Framförallt så har jag släppt allt. Jag har släppt den här bloggåterkomsten lite också. Jag ska bara vara och nästa vecka ska jag bara vara i sommarstuga i skogen. Det ser jag fram emot mest av allt just nu.

Nu ska jag se novellfilm med P:s arm om mig. Det är semester om något.

Min bästa tygkasse just nu (gjord av Lullis) och nya skorna.

I Lidköping finns Skomakare Davidson.
Skomakare Davidson har ett skyltfönster som är lite mer avslappnat än många andras.

Jag är hemma.

Lidköping bjöd på finaste hänget. Det är så fantastiskt med människor som gör sitt hem till ett hem även för gäster.

Lyckades fynda två par skor jag verkligen gillar och behövde bara betala 280 kronor. Det har nog inte riktigt sjunkit in än.

Nu ska jag åka hem till mamma och pappa och dricka kaffe.

Spelar Polkaspelet och blir arg för att jag inte klarar av att slå mitt eget rekord. Känner mig misslyckad och börjar skriva ett blogginlägg om hur dålig jag är. Sådant onödigt slöseri med energi. Särskilt som jag vet att det egentligen beror på att jag inte har tagit tag i berget med stryktvätt. Det där dåliga samvetet över saker jag egentligen borde göra.

Jag har semester nu. Jag inleder semestern med att åka till Lidköping över helgen och bara vara ledig. Helt utan måsten och borden.

På återhörande.

En midsommar är en midsommar och ingen midsommar utan jordgubbar. Även om de är tyska. Även om de inte bjöds på det stora firandet, utan på det finaste firandet som egentligen mest var lunch och inte firande. Sommar, jordgubbar och kärlek är bättre än vilken midsommar som helst.


(Egentligen finns det en finare bild när jag äter jordgubbar, men den har jag inte tagit själv så den får inte vara med.)

Sitter på jobbet med flagnande nagellack och tänker att det är början på något nytt. Eller något gammalt. Jag har börjat måla naglarna igen. Jag tycker mig ha ett vagt minne av att jag någon gång i livet nästan alltid hade målade naglar. Att människor jag kände visste att naglarna nästan alltid var målade. Nu tänker jag att bara de är målade kan jag kanske klippa dem lite oftare och inte låta dem växa så att de är i vägen. Det här sitter jag och tänker på jobbet, och det är nog onödigt. Jag borde se till att jobba i stället.

Här kommer en sepia som alltså inte är från i dag, men den är likväl dagens.

Jag behöver göra upp regler för mig själv. Dagens sepia är inget dagligt inslag. Dagens sepia behöver inte vara en bild från dagen. Jag lägger upp en sepiabild när jag känner för det, svårare än så är det inte. Så. Nu har jag gjort upp reglerna för mig själv. Då fortsätter vi.

Hoppar runt mellan okända bloggar i väntan på att jag ska åka till den arbetande mannen och äta picknicklunch. Tänker att andra människor gör så fantastiska saker, hittar så fina ställen. Tänker att det vore så mycket bättre att bo någon annan stans, där det finns sådär fina saker, fina ställen. Det är så dumt, det går ju att hitta det där fina här också. Egentligen går det. Gräva där man står heter det väl. Det ska jag ägna sommaren åt. Hitta fina saker där jag är och sluta tro att allt skulle bli bättre någon annan stans.

Nu ska jag ägna mig åt den finaste delen av den här midsommaraftonen. Lunchpicknick på nwt-bryggan. Jag tänker överraska med jordgubbar.

Dagens sepia blir flertal. Dagens sepior?


Träffade den arbetande mannen på lunch och åt crepes på en parkbänk i Klara. Någon hade varit där innan oss och druckit starkare drycker.


Skobilden. Alltid skobild.


Sepia ger himlen ett sådant härligt obehagligt ljus.

Dagens sepia, gårdagens kakor.

Läser I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Det går lite långsammare än vad jag skulle önska just nu, men jag gillar den och tänker kämpa mig igenom. Bjuckar på en sepia på den, som inte är dagens.

Det finns sepia på lager, men det var ju inte meningen att det bara skulle bli dagens sepia här. Det skulle vara ett tillägg. Kanske inte varje dag, men så att det hände något. Tanken är ju att jag ska skriva också. Skriva om viktiga saker. Träna.

Det kanske kommer. Det kanske inte måste förbli en sådan där tanke som jag har så många av, men som det aldrig blir något av. Vi kan hoppas.

Dagens sepia


Jag lagade korvstroganoff i dag. Den var inte riktigt lika spännande som The Ghostwriter som jag såg på bio innan.

Gårdagens sepia



Lena Cronqvist ställer ut skulpturer i museiparken. De tittade jag på i lördags.

Fredagens sepia


Visste inte att sådana parkeringsautomater fortfarande användes. Bara i Örebro?

Dagens sepia blir det inget med. Jag är hemma men mobilen är hos föräldrarna. Återkommer kanske i morgon.

Jag borde skriva något om Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) som jag tycker är så fin, om Ellen Key och mest om hennes kärlek till den gifte Urban von Feilitzen. Jag har läst så många som tycker att det är en dålig bok bara för att hon hänger hela sitt liv så åt en gift man. Att hon är så svag, att det skulle göra det till en sämre bok.

Jag säger bravo att det skrivs böcker som visar människors inte rakt igenom smickrande sidor. Jag tycker det är fantastiskt att få läsa om människor som inte är perfekta. Jag vill ha både bra och dåliga sidor, det som gör oss till människor. Långt ifrån alla kärlekshistorier har ett lyckligt slut.

Och fortfarande, jag förstår inte hur det skulle vara en sämre bok bara för att den skildrar ett tragiskt människoöde om man så vill. Själva hantverket, romanbyggandet, är så mycket förutom historien.

Jag kunde känna med Ellen och det ger ett bra betyg i min bok.

Här kommer väl dagens sepia då. Tagen i Molkom i väntan på bussen.

Överväger att alltid ha mobilkameran inställd på sepia och införa dagens/veckans sepia.

Sitter och tänker på relationer. Vänder och vrider på gamla relationer. Får lite ont i magen när jag tänker på allt jag utsatt mig för som inte varit bra. Tänker på det där med självkänslan och att det alltid bottnar i att den är (var) så dålig. Får ont i magen. Så mycket dumt.

Tänker att nu ska jag åka in till stan och krama finaste kärleken. Hårt och länge. Och sluta ha ont i magen.

Ibland tänker jag att jag på riktigt skulle kunna göra vad som helst av allt jag drömmer om. Jag skulle verkligen kunna lyckas med det, bara jag bestämde mig för det. Bara jag kämpade. Jag ser andra bestämma sig, jag ser andra lyckas. Ibland, när jag inte tänker mig för, blir jag ond. Tänker att jag minsann också skulle klara av det där om jag gick samma väg. Avundsjukan. Jag har bestämt mig för att lägga ner den. I alla fall den onödiga. Om jag lika gärna skulle klara av något får jag väl se till att göra det då. Om jag skulle klara något lika bra får jag väl göra det om det är det jag vill. Gnället och avundsjukan är så bortslösad energi.

Det känns usch så klyschigt, men jag behöver göra saker där jag får utlopp för min kreativitet. Jag går runt och känner mig lite smått missnöjd mest hela tiden, men kan inte sätta fingret på varför. Misstänker att jag kreativiterar för lite. Jag är nog inte känd som människan som går spottar ur sig fantastiska saker hit och dit, men något. Även om det är något litet. Något borde jag kunna spotta ur mig. Om inte annat för att bättra på självkänslan. Öka självvärderingen.

Jag spottar uppenbarligen ur mig rena klyschor och självihopsatta klyschor i dag. Jag borde bli mindre ord och mer verkstad. För min egen skull.

När jag kommer hem tänker jag beställa De nio från Borås. Jag tror att det kan vara bra skit.

I övrigt så finns ett boktips här. Har inte riktigt gjort det offentligt än dock, för jag är inte helt säker på formen. Kanske i morgon. Men det finns i alla fall att läsa där.

Sitter och tänker att jag borde ta reda på vilken summa pengar jag har på kontot. Måste ju se till att det finns pengar inför den stundande Stockholmsresan.

Ett två tre... och så var det lite justerat.

Kan inte riktigt bestämma mig för om nya skor eller ny jacka (som finns för samma pris som skorna) är högsta prioritet. Behöver egentligen båda, men inget av dem är akut och jag är lika förtjust i både jackan och skorna. Kanske något av ett lyxproblem egentligen, men det är inte varje dag jag hittar både skor och jacka.

Nåja, nu ska jag möta P. vid tanten på torget för att vara råd när han ska införskaffa nya byxor.

Ut med sig!

Funderar lite på hur många inlägg jag kan skriva om att jag kanske ska börja skriva igen. Med den inledningen verkar det här bli ett till. Eller så hoppar jag det.

Jag sitter här med ont i varenda muskel i min kropp. Långpromenad i måndags, basjympa på Friskis i går och danspass på Friskis i dag. I morgon tänker jag ligga och tycka synd om mig själv och min träningsvärk. Det var längesedan. Längesedan jag hade träningsvärk. Tycker synd om mig själv gör jag alldeles för ofta just nu. Tycker synd om mig själv, eller känner snarare agg mot mig själv. Och så blir jag kanske lite ledsen över att jag ogillar mig själv så mycket, jag vill ju vara omtyckt. Att jag inte märker resultat på vågen gör mig också lite ledsen. Jag trodde faktiskt att jag skulle märka skillnad den här gången.

I övrigt har jag börjat med projektet ta mig igenom Blonde. Jag har gillat från första sidan, men vet inte om jag kommer orka hålla ut. Tegelstenar och jag har inte det bästa av förhållanden. Försöker använda P1:s bokcirkel som peppningsinstrument. Tänker att jag ska ladda ner podd efter varje avklarad del.

En bok jag läst ut är Utrensning. Den var min kopp te. Verkligen. Har tänkt att den ska bli mitt första boktips på skolans hemsida, så mina tankar om den får vänta lite. Jag är ju egentligen inte så bra på det där med att förklara varför jag tycker att böcker är sådär fantastiskt bra när de är det. Tänker att jag ska lära mig av att tvinga mig själv göra det. Jag kan inte göra något annat än att misslyckas.

Nu ska jag sova.

Det kanske händer något här snart. Kanske efter en dusch.

Kanske är det så att det måste hända något här. Kanske måste jag få utlopp.

Kanske vänder det då.

Målar naglarna. Ska på stort kalas. Lyssnar på The Honeydrips och blir nostalgisk. Har på mig fula byxor, men försöker ignorera det. Tänker tankar som att jag är helt fantastisk. Någonstans där inne känns det som att jag skulle kunna uträtta stordåd. Tankarna skenar alltid iväg i ensamheten. Tänker att jag skulle kunna uträtta stordåd om det var annorlunda.

Målar på ett andra lager nagellack och väntar på att telefonen ska ringa. Kanske är det dags att hamna annorlunda nu.

Jag har tänkt på det där med att komma tillbaka. Det kanske vore något. Innerst inne vill jag nog det. Jag vill det egentligen. Jag tror fortfarande på att det vore bra för mig att visa att jag har presterat något. Visa för mig själv. Det är så lätt att glömma bort.

Äntligen har nya elever hittat till bibliotekskommittén. Alltid lika spännande att få höra vad de vill att det ska finnas för böcker i biblioteket. Vanligast förekommande är alltid deckarläsarna (som gärna även gillar biografier), men det brukar också leta sig dit någon med fäbless för smal litteratur. Stämde ganska väl in på gruppen som närvarade i dag.

Fick lite önskemål på böcker och det är alltid bra. Även om jag försöker tänka bredare än min egen smak påverkar den ändå ganska mycket. Men när jag får förslag på att köpa in de böcker av Dave Pelzer som inte finns knyter det sig lite i mig. Jag vet att jag inte kan låta bli att köpa in dem, för de är trots allt väldigt lästa, men jag vill inte riktigt. Förstår inte riktigt. Jag klistrar på ett leende, antecknar och säger något i stil med "Ja, de är ju väldigt lästa". Tänker i mitt stilla sinne att det är bra att folk läser. Det är viktigast att de läser, inte vad de läser. Det viktigaste är att de läser, intalar jag mig.

Gav mig ut på promenad för att få förkylningen att släppa. Gav mig ut på promenad i mina fotriktiga promenadskor. Såg märken i snön. Märken efter stilettklackar. Hur klarar människor av att gå i stilettklackar? tänkte jag. Hur klarar människor av att gå i stilettklackar tänkte jag, medan jag gick i mina fotriktiga skor som ger mig skavsår.

Det är lycka att vid kameratömning hitta bilder som gör att fjärilarna i magen får frispel. Bilder från bakluckefika mellan Laxholmen och Alma Löv. Bilder från café i Göteborg. Bilder från dagsutflykt till bokloppis och Hällefors. Bilder från båttur med finbesök från Uppsala. Bilder från en hemsk och fantastisk weekend i Stockholm. Bilder på kärleken och bilder på älskade syskonbarnet.

Korniga bilder, suddiga bilder. Men bilder med så mycket kärlek.

Att värma soppa och göra varma mackor känns så ljuvligt när Rosie Thomas ljuder i högtalarna. Jag kände mig till och med lite ljuvlig själv, trots reklamtröja och mjukisar. Det är fantastiskt vilken inverkan musik kan ha på humöret. Som i lördags kväll när jag egentligen kunde ha stressat sönder mig i köket för att få maten färdig. Tack vare Petula Clark flöt jag runt i köket och hackade grönsaker som vore det en dans och var på strålande humör när jag bjöd kärleken ett glas bubbel i dörren när han kom hem från jobbet. Ibland gör jag livet till den saga jag vill att det ska vara, och det är alltid med hjälp av musik.

Lite av en note to self:

Försök inte skriva ett inlägg i bloggen för att du tycker att det borde dyka upp ett. Innehållet blir bara tomt och ointressant. Skriv i stället inlägg för att du har något du vill skriva om, alternativt text som måste ut.

Eftermiddagen började bra, men kvällen slutade ungefär som ett innehållslöst blogginlägg. Tomt.

För några dagar sedan läste jag äntligen ut I en klass för sig. Som jag längtat efter att läsa den. Allt tydde på att den skulle passa mig som hand i handsken. Även när jag läst recensioner efteråt verkar det som att den skulle vara den perfekta boken för mig.

Nej!

Jag vet inte vart det gick snett, men det funkade inte. Jag kunde inte alls förstå vad det är som gör boken så fantastisk. Jag kunde inte hitta det, kunde inte känna det. Jag vet inte om jag hade blåst upp förhoppningarna för mycket och därför inte kunde hitta det fantastiska, eller om boken helt enkelt inte passade mig. I en klass för sig hamnade bara i den där transportsträckeklassen, den var något att ta sig förbi. Visst att jag kan känna igen mig i huvudpersonen Lee Fiora, jag förstår hennes sort, men hon bet sig inte fast. Hon sitter inte kvar i mitt bakhuvud och väntar på att göra sig påmind. Ser jag bilder från amerikansk internatskola kommer jag nog fortfarande associera till Rory Gilmore i första hand. I en klass för sig gav mig inte heller någon läsupplevelse språkmässigt (tänk Farfar upp i graven). Jag hade hoppats så mycket och fick så lite. När jag känner lässtress har jag en tendens att förvandla de flesta böcker till transportsträckor, men guldkornen bryter alltid stressen. I en klass för sig gjorde inte det.

Nu har jag högre förhoppningar på Händelser vid Green Oaks galleria. Än så länge känns den mycket lovande.

I går såg jag 81 minuter ren ångest i form av Apan. Ungefär halvvägs in i filmen började jag må illa och det släppte inte förrän någonstans på vägen hem från Arenan. Vi pratar inte ångest för att det var en dålig film. Vi pratar ångest för att jag alltid ska leva mig in i karaktärer så förbannat, och rollen Olle Sarri spelade upplevde ren och skär ångest filmen igenom. En film som lyckas klamra sig fast så mycket kan inte vara en dålig film.

Jag kommer tillbaka. Jag tror att jag kommer tillbaka. Jag jobbar på att komma tillbaka. Att hitta tillbaka, att hitta fram. I min fantasi jobbar jag på så mycket. I verkligheten jobbar jag på att inte lägga press på mig själv. Jag jobbar på att hitta lusten. Jag har i alla fall hittat glädjen igen.

Lite längtar jag efter värme, gräsmatta, vatten och lugn.

Jag ska sätta batteriet till kameran på laddning och sedan tömma den på bilder. Jag ska tömma mobilen på bilder. Det är ju nytt år och nytt decennium nu. Det är ju som upplagt för nystart. Kanske blir det så. Kanske.