Den där olustkänslan kommer smygande igen och jag har inte riktigt någon ork att ta tag i det. Vet ju att den kommer försvinna förr eller senare och att jag inte tänker på den när jag är aktiverad, men just nu känner jag bara att jag inte orkar. Det är tur att jag har jobbet som drar upp mig varje vardag.


Min brorsdotter är den finaste.

Rött blåbärste och kanelknäcke med philadelphiaost och skivat äpple.

Kom igen nu, skriv på namninsamlingen! Den skickas till migrationsverket imorgon.

Imorgon klockan 18 demonstrerar vi på Stora torget i Karlstad. Kom dit!

Just nu är jag lite insnöad på gatukonst. Läser Playground Sweden och det är något med gatukonsten som tilltalar mig oerhört.

Det är av flera anledningar helt sinnessjukt att Ahad ska skickas tillbaka till Afghanistan.

Snälla, skriv på namninsamlingen för att stödja honom.

Satt på bussen från Molkom till Karlstad och läste Social kompetens av Anders Persson (kurslitteratur). Tänkte på saker som kändes lite kloka. Det var i alla fall tankar jag ville spara. För en gång skull skrev jag när dem. När jag öppnade blocket för att skriva mina tankar upptäckte jag annat jag hade skrivit på bussen. Tankar jag ville spara. Egentligen var det nog snarast en novell. Vet att jag från början tänkte att jag skulle publicera texten i bloggen, men idag kändes det inte alls rätt. Vet inte om det beror på att texten inte var avslutat. Det känns fel att den är så öppen. Det finns så mycket jag gör som inte är avslutat. Jag måste börja avsluta saker på ett bättre sätt. Jag kanske borde börja avsluta saker.

Nu ska jag se på handboll.

Ett försök att lindra mensvärken med ibumetin och automatkaffe. Jag är nervös inför promenaden från bussen och hem, men förmodligen oroar jag mig i onödan som vanligt. Jag blir så ynklig.

Jag är gränslöst förälskad i den nya koftan jag köpte på Åhléns igår. Den är precis vad jag har letat efter (utan att jag har vetat om det) och gör att jag till och med kan använda jeans utan att det känns fel.

Nu är kaffet slut, så jag ska jobba lite lite till innan jag ska hem.

Min ena favoritstövel gick sönder idag. Blir lite ledsen när jag tänker på det. Det skulle inte vara helt osökt om jag kom hem med ett nytt par stövlar imorgon.

Det är en sådan där dag när ingenting kan kännas riktigt bra. Ingenting förutom möjligtvis att läsa Den vidunderliga kärlekens historia. Varför har jag inte läst den tidigare? Har bara läst lite drygt en fjärdedel än, men ändå har den redan bitit sig fast. Jag brukar behöva komma halvvägs för att riktigt fastna i en bok, men inte den här gången.

Senast utlästa hjärta-boken (senaste utlästa boken rent allmänt också) är Lämna mig ifred! Den är så underbar att jag måste skaffa mig en egen att läsa hur ofta jag vill. Den är så fin.

Idag är en sådan där dag när det ska packas igen. Det var så längesedan nu att det känns som att jag inte kommer ihåg hur man gör. Jag var ju så rutinerad förr, när jag inte hade pengar. Måste försöka sova i natt. Jag ska träffa så bra människor och det känns så fint och det är förhoppningsvis precis vad jag behöver. Klockan 13.15 imorgon sitter jag på tåget!

Hjärta Stockholmsweekend.

Diskutera budget och kräva pengar. Vart har jag hamnat?

När jag väntade på bussen efter jobbet idag tänkte jag på att det är något som inte är helt rätt när det känns som att solen är på väg att gå ner när klockan är strax före 13. Det var solen och något annat som inte kändes helt rätt. Det andra kan jag inte komma ihåg vad det var. Det borde ju rimligtvis vara positivt att jag inte kommer ihåg det. Det borde ju betyda att det var oviktigt och förmodligen fånigt (jag känner mig själv). Istället hakar jag upp mig på det och irriterar mig på att jag inte kommer ihåg vad det var. Varför inte bara släppa det? Alla negativa tankar som kan släppas bör släppas. Jag släpper det där nu.

Fick ett idiotryck och hoppade av bussen på torget på väg hem efter jobbet idag. Det resulterade i att jag hade 50 min att spendera innan nästa buss hem. Allt för att jag fick för mig att jag kanske skulle köpa The Gum Thief på Akademibokhandeln. Det gjorde jag självklart, trots att jag verkligen inte behöver den.

Nu måste jag flytta på mig.

Det blev ungefär 5 minuters hopprepande, sedan kom föräldrarna hem och agerade oönskad publik så jag gav upp. Hade tidigare blivit drabbad av mp3-spelare med urladdat batteri och bortglömt kaffe så jag kände mig lite för motarbetad för att orka stå emot. Kompletterade i alla fall med promenad med grannen nyss.

Jag måste verkligen sluta leva mig in så i fiktionen. Det sliter att slängas så mellan känslor, utan att det ens är på riktigt.

Jag förundras över mina lökhackarskills. Idag var resultatet värdigt vilken mästerkock som helst (nästan kanske). Jag har en skum blåsa på insidan av läppen som självklart är rolig att titta på. Eftersom jag hackade chili till lunchen idag svider det såklart när jag tar på läppen. Det är uppenbarligen lite roligt, precis som det är roligt att peta på små sår på händerna. Lättroad någon?

Snart är det Hitta Nemo och virka mormorsrutor som gäller.

Nu: Sol, hopprep och Kate Nash.

Jag har just läst ut Jag är allt du drömt av Ali Smith. Den har väntat på hyllan ganska länge, men jag har inte riktigt känt för den. Av någon anledning hade den hamnat på min "att läsa"-lista, men jag kom inte riktigt ihåg varför. Köpte den i alla fall på bokmässan då jag kommer ihåg att jag blev mycket entusiastisk. Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att det skulle vara en ganska glättig och lättläst bok och eftersom jag inte riktigt kände för att läsa något tänkte jag att den skulle passa bra. Oh så fel jag hade, men åh så glad jag är över att jag äntligen beslutade mig för att läsa den. Det är ju precis en sådan bok som jag älskar så mycket. Alla karaktärer hade något drag jag kunde sympatisera med. Den gav mig så många känslor. Läs!


För att nu läsa något som är mer lättsmält lånade jag del 2-6 av Gossip Girl av grannen igår. Får se hur långt jag tar mig under helgen.

Tror bestämt att jag skulle vilja ha helg nu. Solen lyser och jag har vacker utsikt över sjön från mitt rum på jobbet.

Jag fick två sms igår. Egentligen fick jag fler, men det började med två. Cecilia och Matte tycker att jag ska komma till Stockholm och "galenfesta"/"parta skallen av" mig. Vem är jag att säga nej till fest? Ingen, så fredag nästa vecka bär det av till Stockholm. Trevligt värre. Börjar redan fundera på packning. Jag måste naturligtvis se fantastisk ut när jag förärar huvudstaden med ett besök. För första gången på länge känner jag att kläderna jag har i garderoben räcker till, så mitt problem består av att jag inte riktigt vet vad jag ska välja. Har blivit trött på att alltid vara tvungen att bära på alldeles för tunga väskor så jag funderar på att skippa för många alternativ. The horror att vinter = otympliga och tunga skor. Inga tre par i väskan här inte.

Nu ska jag boka tågbiljetter tror jag bestämt.

Nu ska jag klippa naglarna och stämma gitarren. Yes, det ska jag.

Jag gick en kort promenad. Vet inte om det var snön eller blåsten eller kombinationen som satte alla muskler i helspänn. Känner mig helt slut.

Snön gör mig så kärlekskrank!

Nu ska jag fixa te, lägga mig i soffan och försöka ta mig framåt i Ladies. Än så länge går det lite trevande.

Jag saknar verklighetsförankring för tillfället. Jag läser/ser/drömmer saker som känns så verkliga att jag ibland inbillar mig att det är verkligheten. Efter att ha trånat efter en Logan Huntzberger läste jag kärlek i form av Dannyboy & kärleken och såg kärlek i form av Jane Eyre. Dagen efter gick jag runt och kände mig djupt förälskad, tills jag insåg att det inte var verkligt. Det slår alltid så hårt när jag inser att känslan inte är på riktigt. Jag faller alltid så djupt när jag inser att det bara är i min fantasi jag känner. Jag drar alltid på högsta växeln och tänker att jag aldrig kommer få uppleva den där kärleken och tryggheten den för med sig. Aldrig. Jag kommer vara ensam resten av mitt liv. Allt eller inget. Men jag vill ju så gärna. Jag var på fest i natt. Det var många män där, och minst tre föll handlöst för mig. Jag fick min så eftertraktade bekräftelse och svävade i himlen. Vaknade naturligtvis med ett leende på läpparna, tills jag insåg att det som vanligt inte var verkligheten.

Jag måste sluta trycka ner mig på grund av (dag)drömmarna. Njuta av lyckan jag känner där och då, även om den inte är verklig, och sedan inte låta den påverka mitt riktiga liv. Absolut inte trycka ner mig själv på grund av den. Det är ju bara idioti.

Jag jobbar. Hårt. Igår fick jag träffa Maja för första gången. Hon hade redan åkt hem eftersom mamma och pappa trivs bättre hemma än på sjukhuset. Inte ens ett dygn gammal och så liten, men ändå så otroligt vacker. Mitt lilla syskonbarn, som enligt föräldrarna är lik mig. Näsan och munnen påstås det.

Ska fortsätta jobba hårt en liten stund till kanske.

Det är så mycket som snurrar just nu. Så mycket hopp, som vanligt. Det nya året inleddes i alla fall avsevärt mycket bättre än förra årets totala sammanbrott. En stor dos av Gilmore Girls ledde till att jag har en enorm längtan efter att en Logan Huntzberger ska komma och röra om i mitt liv. Någonstans inom mig vill jag hoppas att det kommer ske när jag börjar hänga på universitetet till våren. När ska jag klara av att sluta lägga ner så mycket energi på meningslösa fantasier? På detta följer att jag idag blev faster till Maja. Hjärta! Kommer förmodligen få hälsa på henne efter jobbet imorgon. Faster Maria som är bibliotekarie... 60 år?

Det är så mycket som rör sig. Så många tankar att jag blir galen. Så många tankar om vad jag vill med mitt liv egentligen. Hur lite jag egentligen vet, men ändå vill jag så mycket. För mycket. Jag vet inte...