Jag tänker att det borde hända något här snart. Nu gör det ju det, men inte på riktigt. Jag tänker att det ska hända något på riktigt. Att jag ska skriva något på riktigt.

Jag vill ju.

Jag är dålig på att hitta glädjen för tillfället. I stället för att göra saker jag mår bra av sitter jag och ältar alla fel hos mig själv. Tänker på allt jag borde gjort annorlunda, allt jag borde göra annorlunda, allt jag inte gör. Saker jag gör som jag vet skulle reta gallfeber på mig om jag såg andra göra.

Önskar att jag bara kunde stänga av hjärnan för tillfället, det går inte så bra för mig just nu.

Den här världen, jag har fått så svårt för att hantera den. Allt känns ovärdigt. Jag klarar inte av att titta på skräp-tv. Jag läser ikapp bloggar och får ont i magen när människor skriver om annat, fortsätter leva sitt liv som om ingenting har hänt. Jag får ont i magen av att tv visar annat än nyheter, jag får ont i magen av att radio sänder annat än nyheter.

Jag får inte ont i magen av människorna som klarar av att tänka på annat. Det är klart att livet måste gå vidare! Jag får ont i magen av att jag reagerar så. Att det påverkar mig så. Någonstans känns det som en vinst för honom att jag inte kan hantera det. Att jag inte kan resa mig upp och vara stark. Att jag bara kan sitta här och knarka nyheter. Det hjälper ingen!

I eftermiddag går jag på manifestation på Stora torget. Hoppas jag kan bryta ihop och gå vidare. Göra något annat av den här sista semesterveckan än att sitta och leta nyheter. Hitta styrka i fina människor och gemenskap.

Vi måste ta tillbaka den här världen!

Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men jag tänker att mitt nya liv börjar i dag.

I dag är dagen jag inledde med ett smärre sammanbrott. Förlåt P. Jag ska försöka sluta låta det gå ut över dig. Stress och PMS är ingen vidare förutsättning för prat om framtiden.

I dag är dagen vi finlunchade på muséet med fin vän. En lunch som avslutades med finglass från Carli och jag är fortfarande mätt.

I dag är dagen då jag fick tummen ur och köpte virknål så att jag har kunnat börja virka den där sittpuffen.

I dag är dagen då jag hade inspirerande telefonsamtal med annan fin vän. Blir alltid så upplyft av våra samtal. Måste lära mig att ta vara på det bättre, hålla kvar inspirationen. Och prata oftare, självklart.

I dag är dagen då jag saknar Lisa mer än vanligt och önskar att Uppsala låg en meter från min ytterdörr.

I dag är dagen då jag lyssnar på Cat Power och Low och inser att jag borde hitta tillbaka till musiken. Igen.

I dag är dagen då jag skrev ett nytt blogginlägg som kanske kanske lovar mer.

Det var ju inte meningen att det skulle bli så tomt här. Verkligen inte. Det var verkligen inte meningen att det skulle bli så tomt här.

Jag kommer fortsätta vara världsfrånvänd i drygt en vecka till, men av trevlig anledning. Kanske stundar återkomsten efter det. Kanske gör den det. Vi kan ju alltid hoppas.







Det händer att jag uttrycker mig på Twitter, om någon undrar.

Den där rädslan. Rädslan att han ska träffa någon annan, någon bättre. Jag trodde att jag hade växt ifrån den. Jag trodde att jag var tryggare i mig själv än så. Den senaste tiden har varit fantastisk, vi har ju känt det båda två. Det är så jävla mycket kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland.

Ändå sitter jag här nu, som ett litet ynk och är livrädd. Tänker att vem som helst skulle kunna få honom på andra tankar än mig. Så sjukt onödigt. Så onödigt att jag ska vara så osäker på mig själv. Att jag inte kan förstå att jag duger, att jag kan vara fantastisk.

Det är så himla onödigt att jag ska sitta här i soffan och ynka mig när jag skulle kunna göra något för att boosta mitt självförtroende. När ska jag lära mig lägga energi på bra saker?

Det här med internet, ibland orkar jag bara inte. Orkar inte med min egen passivitet när jag skulle kunna göra så mycket mer vettiga saker utan dator. Sticka tröja till exempel. Eller skaffa slitna tyger i rätt färg att virka sittpuff av. Eller göra något av de där fula gardinerna jag köpte på Myrorna. Eller läsa en bok eller två. Eller diska. Eller...

Ska det vara mitt nya löfte till mig själv? Mer effektiv datortid och mindre passivitet? Jag behöver nog strukturera upp min fritid lika mycket som jag behöver strukturera upp min arbetstid. Jag orkar inte bli stressad över allt längre.

Hej!

Jag sitter på golvet i köket och väntar på att telefonen ska ringa. Ska bli upphämtad av föräldrarna, jag och P. ska leva husliv över helgen när mamma och pappa är bortresta.

Sitter på golvet i köket och lyssnar på skiva fylld med covers. Jag tror att varenda låt känns i magen. Det var så längesedan jag lyssnade på musik på riktigt. Så längesedan jag lyssnade på musik jag verkligen gillar, inte bara det som spelas på radio. Det känns i magen enbart på grund av att det är musik jag gillar, inte för att innehållet berör.

Det är konstigt hur lite som krävs nuförtiden. Det krävs så lite för att saker ska kännas. Tidigare under veckan blev jag tårögd när jag fick meddelandesvar från P. där han bara skrev att det var helt okej om jag letade fram recept på vegansk mat. Det kändes så himla fint just då. Okej att det här kanske ska ses med det faktum att han aldrig åt grönsaker innan vi träffades i bakhuvudet.

Jag kan bli tårögd när jag tänker på fina vänner. Jag grät floder när jag såg Sebbe. Vi pratar inte "tårarna rinner lite"-gråt. Jag grät på riktigt. Jag grät till och med när jag såg klipp från Sebbe under Guldbaggegalan.

Nu kom telefonsamtalet jag väntat på. Dags att packa ihop och lämna köksgolvet.

Vet inte om det bara är jag, men jag upplever en i det närmaste diethets runt mig för tillfället. Jag blir lite lite trött på det. Det är GI hit och LCHF dit. Som av en slump blev det just reklam för itrim på tv. Antar att det är nyårslöften som gjort att det exploderat just nu. Människor rasar i vikt och är lyckligare än aldrig för.

Det är klart att jag förstår att det är bra att göra förändringar som leder till en sundare livsstil. Det är klart att jag förstår att jag själv också borde gå ner i vikt. Jag tror bara inte på den där extrema lyckan bara för att det försvinner kilon från kroppen. Att allt skulle bli annorlunda enbart av den anledningen.

Det är klart att kilona rasar om man följer en strikt diet, frågan är ju bara hur länge det håller. Jag skulle inte orka. Inte resten av livet. Jag behöver hitta något som håller resten av livet. Jag vill må bra i mig själv, det är det viktigaste. Inte vad det står för siffror på vågen. För tillfället försöker jag äta grönsaker och motionera lite mera. Jag hoppas det ska leda till något bra framöver.

I mitt huvud kändes det som att jag hade något vettigt att komma med, men jag landar nog bara i att jag är lite trött på den här hetsen. Det får räcka så.

Det här med att skriva blogginlägg, det tar ju inte lång tid egentligen. Egentligen är det lätt, egentligen går det fort. Egentligen skulle jag gilla mig själv lite mer om jag bara kunde trycka ner tangenterna lite mer, lite oftare. Egentligen vore det så enkelt avklarat.

Jag kanske borde testa det?

Det är nytt år nu. Nytt år, nya tag. Jag gillar inte den där tanken. Eller, egentligen tycker jag mest att det är fånigt. Vill man börja ett nytt liv kan det börjas när som helst. En grå trist oktoberdag eller en blöt aprilmorgon. Enda skillnaden är ju egentligen att det står en annan siffra som årtal i kalendern nu. En siffra bara.

Med bakgrund av att jag tycker att den där nystarten vid nytt år är fånig, tror jag att jag började lite av ett nytt liv i dag. Jag ryckte upp mig. Tror jag. (Så mycket jag avskyr det uttrycket, att rycka upp sig.) Jag tog tag i mig. I dag. Jag kanske kan hålla i det ett litet tag. Jag kanske kan tro att det här är början på något sundare, något bättre. I alla fall fram till nästa pms. Eller så tar jag tag i mig själv nu, så att jag slipper rasa längre och längre ner. Vi vänder på det nu, det är ju nytt år trots allt.

2011, året när jag tar tag i det.