Gav mig ut på promenad för att få förkylningen att släppa. Gav mig ut på promenad i mina fotriktiga promenadskor. Såg märken i snön. Märken efter stilettklackar. Hur klarar människor av att gå i stilettklackar? tänkte jag. Hur klarar människor av att gå i stilettklackar tänkte jag, medan jag gick i mina fotriktiga skor som ger mig skavsår.

Det är lycka att vid kameratömning hitta bilder som gör att fjärilarna i magen får frispel. Bilder från bakluckefika mellan Laxholmen och Alma Löv. Bilder från café i Göteborg. Bilder från dagsutflykt till bokloppis och Hällefors. Bilder från båttur med finbesök från Uppsala. Bilder från en hemsk och fantastisk weekend i Stockholm. Bilder på kärleken och bilder på älskade syskonbarnet.

Korniga bilder, suddiga bilder. Men bilder med så mycket kärlek.

Att värma soppa och göra varma mackor känns så ljuvligt när Rosie Thomas ljuder i högtalarna. Jag kände mig till och med lite ljuvlig själv, trots reklamtröja och mjukisar. Det är fantastiskt vilken inverkan musik kan ha på humöret. Som i lördags kväll när jag egentligen kunde ha stressat sönder mig i köket för att få maten färdig. Tack vare Petula Clark flöt jag runt i köket och hackade grönsaker som vore det en dans och var på strålande humör när jag bjöd kärleken ett glas bubbel i dörren när han kom hem från jobbet. Ibland gör jag livet till den saga jag vill att det ska vara, och det är alltid med hjälp av musik.

Lite av en note to self:

Försök inte skriva ett inlägg i bloggen för att du tycker att det borde dyka upp ett. Innehållet blir bara tomt och ointressant. Skriv i stället inlägg för att du har något du vill skriva om, alternativt text som måste ut.

Eftermiddagen började bra, men kvällen slutade ungefär som ett innehållslöst blogginlägg. Tomt.

För några dagar sedan läste jag äntligen ut I en klass för sig. Som jag längtat efter att läsa den. Allt tydde på att den skulle passa mig som hand i handsken. Även när jag läst recensioner efteråt verkar det som att den skulle vara den perfekta boken för mig.

Nej!

Jag vet inte vart det gick snett, men det funkade inte. Jag kunde inte alls förstå vad det är som gör boken så fantastisk. Jag kunde inte hitta det, kunde inte känna det. Jag vet inte om jag hade blåst upp förhoppningarna för mycket och därför inte kunde hitta det fantastiska, eller om boken helt enkelt inte passade mig. I en klass för sig hamnade bara i den där transportsträckeklassen, den var något att ta sig förbi. Visst att jag kan känna igen mig i huvudpersonen Lee Fiora, jag förstår hennes sort, men hon bet sig inte fast. Hon sitter inte kvar i mitt bakhuvud och väntar på att göra sig påmind. Ser jag bilder från amerikansk internatskola kommer jag nog fortfarande associera till Rory Gilmore i första hand. I en klass för sig gav mig inte heller någon läsupplevelse språkmässigt (tänk Farfar upp i graven). Jag hade hoppats så mycket och fick så lite. När jag känner lässtress har jag en tendens att förvandla de flesta böcker till transportsträckor, men guldkornen bryter alltid stressen. I en klass för sig gjorde inte det.

Nu har jag högre förhoppningar på Händelser vid Green Oaks galleria. Än så länge känns den mycket lovande.

I går såg jag 81 minuter ren ångest i form av Apan. Ungefär halvvägs in i filmen började jag må illa och det släppte inte förrän någonstans på vägen hem från Arenan. Vi pratar inte ångest för att det var en dålig film. Vi pratar ångest för att jag alltid ska leva mig in i karaktärer så förbannat, och rollen Olle Sarri spelade upplevde ren och skär ångest filmen igenom. En film som lyckas klamra sig fast så mycket kan inte vara en dålig film.

Jag kommer tillbaka. Jag tror att jag kommer tillbaka. Jag jobbar på att komma tillbaka. Att hitta tillbaka, att hitta fram. I min fantasi jobbar jag på så mycket. I verkligheten jobbar jag på att inte lägga press på mig själv. Jag jobbar på att hitta lusten. Jag har i alla fall hittat glädjen igen.

Lite längtar jag efter värme, gräsmatta, vatten och lugn.

Jag ska sätta batteriet till kameran på laddning och sedan tömma den på bilder. Jag ska tömma mobilen på bilder. Det är ju nytt år och nytt decennium nu. Det är ju som upplagt för nystart. Kanske blir det så. Kanske.