I dag är en dag att rycka upp mig och ta mig i kragen. Jag måste faktiskt det. I går var en fruktansvärd dag. Jag kan inte fortsätta så. Måste rycka mig i kragen. Ta mig upp. Måste.

Måste trotsa regnet och ta mig ut. Behöver se himlen (molntäckt eller inte). Behöver andas frisk luft. Behöver få cirkulation. Behöver ljuset.

Det där med självkänsla, det är skit. Det är skit att den ska betyda så mycket, vara så avgörande. För tillfället är den nere i bott, och jag blir osäker på allt. Så osäker på mig själv. Behöver rycka upp mig, ta mig i kragen och allt det där. Men hur ska jag lyckas göra det när jag ändå tror att allt kommer gå åt skogen? Jag lyckas inte ens finna ro att sätta mig ner och läsa bok. Jag sitter och blir arg på mig själv, för jag vet egentligen att jag är bättre än det här. Så mycket bättre. Det är så fånigt att jag ska sitta här och tycka synd om mig själv över ingenting alls. Så dumt. Jag försöker hitta anledningar till att få grotta ner mig. Så onödigt att lägga ner energi på att hitta bortförklaringar, när jag skulle kunna lägga ner energin på att övertala mig själv om att jag faktiskt är ganska bra. Göra saker som bevis på att jag är något att ha. Resultat som går att ta på fungerar alltid bra. Det gör mig stolt över mig själv. Bevis. Att det ska vara så svårt när jag egentligen vet.

Här kommer något sällsynt.

I går tittade jag på Jägarna och fick ont i magen. Jag får alltid ont i magen när jag ser människor bli betraktade som objekt och inte som människor. Jag minns inte exakt när jag kom till den insikten (egentligen gör jag kanske det men vill inte minnas), men sedan den dagen blir jag alltid så illa berörd när jag ser den där blicken. Oftast är det män som tittar på kvinnor och inte ser människan, utan bara ett stycke kött att dregla över. Jag menar inte att det är något fel med att finna ett yttre vackert, jag tycker själv om att titta på vackra saker. Det är något med tomheten, jag tycker att det är så hemskt.

Jag är så glad över att ha P. som inte bara säger att jag är fin utanpå (det är så lätt att säga att någon är fin utanpå), han säger att jag är fin på insidan och det värmer så mycket mer eftersom det betyder att han verkligen ser mig.

Det var det.

Det är mitten av semestern. Det har varit Arvikafestival och regniga dagar i en stuga i skogen. Det har varit förkylning som inte riktigt vill släppa taget. Det har varit alldeles för lite läsning av böcker och misslyckat bakande av sockerkaka med egenhändigt plockade bär. I dag är ingen bra dag för att skriva. Kanske någon annan gång.