Att på jobbet upptäcka att byxorna är trasiga gör ingen dag. Om det var någon som undrade alltså.

I dag känns mina fingrar och handleder lite smala och eleganta. Jag avskyr när mina fingar och handleder känns smala och eleganta. Egentligen tycker jag det är fantastiskt med smala fingrar och handleder, men jag påminns om att resten av mig inte matchar och det gör mig ledsen. Det gör mig mest ledsen att jag blir lite ledsen. Jag vill inte gå ner i vikt för att jag ska tycka om mig själv. Går jag ner i vikt ska det vara för att jag mår bra av det. Jag vill tycka om mig själv för den jag är, oavsett fysik. Det är det jag vill. Tycka om mig själv för att jag är en fantastisk människa. Att jag vill må bra är en annan femma. Det vill jag också, men det gör mig inte ledsen.

Jag trodde nog aldrig att jag skulle känna så här, men efter fyra veckors semester känns det tryggt att vara tillbaka i gamla rutiner. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av ledigheten, men det känns som att den inte riktigt blev av. Jag var mest stressad över att jag inte gjorde något. Vad det var jag hade tänkt göra vet jag inte. Egentligen ville jag ju bara vara ledig. Sista veckan målade jag byrå och var stressad över att jag snart skulle tillbaka till jobbet och inte hade gjort något. Det var en plågsam vecka, men jag tror att byrån blev fin. Jag väljer att ta med mig den fina byrån och glömma stressen. Nu är jag tillbaka på jobbet och längtar redan efter julledigheten. Eller inte.