Jag sitter på golvet i köket och väntar på att telefonen ska ringa. Ska bli upphämtad av föräldrarna, jag och P. ska leva husliv över helgen när mamma och pappa är bortresta.

Sitter på golvet i köket och lyssnar på skiva fylld med covers. Jag tror att varenda låt känns i magen. Det var så längesedan jag lyssnade på musik på riktigt. Så längesedan jag lyssnade på musik jag verkligen gillar, inte bara det som spelas på radio. Det känns i magen enbart på grund av att det är musik jag gillar, inte för att innehållet berör.

Det är konstigt hur lite som krävs nuförtiden. Det krävs så lite för att saker ska kännas. Tidigare under veckan blev jag tårögd när jag fick meddelandesvar från P. där han bara skrev att det var helt okej om jag letade fram recept på vegansk mat. Det kändes så himla fint just då. Okej att det här kanske ska ses med det faktum att han aldrig åt grönsaker innan vi träffades i bakhuvudet.

Jag kan bli tårögd när jag tänker på fina vänner. Jag grät floder när jag såg Sebbe. Vi pratar inte "tårarna rinner lite"-gråt. Jag grät på riktigt. Jag grät till och med när jag såg klipp från Sebbe under Guldbaggegalan.

Nu kom telefonsamtalet jag väntat på. Dags att packa ihop och lämna köksgolvet.