Jag har gått och blivit helt tokigt blödig den senaste tiden. I måndags fällde jag en tår eller två när jag tittade på Ugly Betty. I onsdags, på Coop Forum, fick jag en tår i ögonvrån när jag hittade bilderboken Gissa hur mycket jag tycker om dig på reabordet och var självklart tvungen att köpa. Givetvis dimmades ögonen och hjärtat exploderade lite när P. läste den för mig senare på kvällen. Jag är van vid att jag kan vara lite extra känslig ibland, men den här blödigheten som har drabbat mig är något nytt. Jag väljer att tycka att den också är något fint. Känslor är fint.

Cykeltur i motvind till köpcentrum utanför stan. Runtvandring i några timmar på köpcentrum (vi kan inte gå igenom en mataffär snabbt, betänk då stormarknad x2...). Cykelfärd hem, som inte alls gav den medvind som kan tänkas. Jag kände mig inte direkt upplagd för att stå och skala potatis. P. slängde i nyinköpta Ljuva franska sånger i stereon. Helt plötsligt kändes det helt fantastiskt att stå i köket och skala potatis. Rätt musik vid rätt tillfälle är så bra.

Lunchkuponger i byxfickan. Byxorna hemma. Världen försöker verkligen motarbeta den här klänningsdagen.

Jag fick nyss stirr på blåsten utanför fönstret. Den här blåsten passar inte i dag. Det är meningen att det ska vara en perfekt klänningsdag i dag. Jag har klänning på mig i dag. Det ska inte blåsa i dag. En ekvation som verkligen inte går ihop är blåst, klänning och cykel. Det är meningen att jag ska cykla i dag. Fint väder i dag. Tack!

Magen skriker att det är dags att äta lunch. Gör nog så. I dag.

Igår. Vilken fin dag det var igår. Blev uppmött av P. när jag kom med bussen från jobbet. Köpte sallad som åts i solskenet på en brygga vid Sandgrundsudden. Ett spontant besök på Värmlands museum, precis som första gången vi träffades bara vi två. Pirret i magen när vi besökte konstsamlingen kom tillbaka. Den där första gången vi var där, som jag längtade efter att få känna hans armar om mig. På något sätt visste jag redan då att det var så jag ville ha det. Igår fick jag känna hans armar om mig på just den platsen, med samma pirr i magen. Första gången pratade vi om tavlor vi tyckte var fina, igår pratade vi om tavlor vi skulle kunna tänka oss ha hemma. I vårt hem. Jag tycker om att drömma om framtiden. Jag tycker att det är helt fantastiskt att han någon att drömma om framtiden med. Att det har visat sig vara en helt annan framtid än den jag från början trodde gör inte det minsta. Den här framtiden känns helt fantastisk.

Igår målade jag naglarna för första gången på hemskt länge. Bror har fyllt 31 och skulle firas. Idag har jag varit barnvakt för andra gången den här veckan. Hon värmer mitt hjärta den lilla skruttan. Mallig faster har hon också som lyckades få henne att sova när farfar som minsann visste hur det skulle gå till misslyckades. Nu sitter jag och väntar på att P. ska sluta så att jag kan få lag mat och kramas. P. är också bra på att värma mitt hjärta.

Jag har det så himla fint ibland. När det känns sådär bra i magen och naglara är målade. När jag tycker att jag är helt okej som jag är, då har jag det så fint.

Jag brukar tänka att jag har ganska hög smärttröskel, att jag är bra på att hantera fysisk smärta. Vid två tillfällen har jag uthärdat ända tills kroppen sa ifrån genom att få mig att kräkas. Smärta av det temporära slaget kan jag hantera. Vad jag däremot har svårare för är värk. Ihållande värk gör mig liten och ynklig, gnällig och irriterad.

Jag var hos tandläkaren och lagade en tand idag. Bedövningen börjar släppa nu och tanden har börjat värka. Ska åka hem snart, det är nog bäst.

Jag försöker tänka på dagar som har varit fina, till exempel dagar med parmiddag och pannkakstårta. Det värmer mitt hjärta och lindrar lite.

Om jag fick läsa på arbetstid skulle jag sitta i mitt fönster. Det vore fint om jag kunde få sitta i mitt fönster och läsa på arbetstid.

Jag måste se till att läsa ut Boktjuven snart. Den är precis min kopp te, men egentligen alldeles för stor och tung för att bära med sig i väskan. Jag har fått ont i axeln.

Igår sa mamma att hon tyckte att jag skulle börja äta omega 3. När hon skulle förklara varför inledde hon med att berätta att en arbetskamrat har klimakteriebesvär och gick till Apoteket för att få råd. Tack för den kära mor! Till slut kom det i alla fall fram att hon på Apoteket sagt att omega 3 är bra mot klimakteriebesvär och pms. Sedan försökte mamma linda in det lite genom att säga att "du är ju lite grinig då". Det är fint att hon inte kallade mig för det monstret jag så ofta kan vara. Jag ska nog ge det ett försök, det kan ju inte förvärra något.

Jag och P. spenderade helgen i fantastiska Uppsala. Uppsala behandlade oss så väl att vi inte ville åka därifrån. Vi gick runt och förundrades över att vi ville flytta in i nästan varenda lägenhet vi såg, till och med de utan balkong. Hemma hos Lisa och G. (som har ett så vackert hem att vi ville flytta in på stört) fick vi fantastiskt god mat och pannkakstårta(!) till efterrätt.

Innan hemfärden lyckades vi hitta fanstastiska Café Öfre Slotts. Om jag bara fick gå till ett café resten av mitt liv skulle jag nog gå dit. När vi skulle strosa därifrån till stationen blev jag helt golvad, vi lyckades snubbla över drömgatan. Övre Slottsgatan i mitt hjärta! Jag vill bo i varenda hus. Jag kände mig hemma och allt det där. Jag blev stum, det började värka i hela kroppen av längtan. Jag blev tårögd. Jag måste bo där. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det.

När jag och P. gick från tåget och hem kunde vi inte göra annat än fnysa åt alla lägenheter vi tidigare fantiserat om i den här stan. De kunde inte ens jämföras med lägenheterna vi drömmer om i Uppsala. Det allra mest fantastiska är att vi har en gemensam dröm.