Den där rädslan. Rädslan att han ska träffa någon annan, någon bättre. Jag trodde att jag hade växt ifrån den. Jag trodde att jag var tryggare i mig själv än så. Den senaste tiden har varit fantastisk, vi har ju känt det båda två. Det är så jävla mycket kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland.

Ändå sitter jag här nu, som ett litet ynk och är livrädd. Tänker att vem som helst skulle kunna få honom på andra tankar än mig. Så sjukt onödigt. Så onödigt att jag ska vara så osäker på mig själv. Att jag inte kan förstå att jag duger, att jag kan vara fantastisk.

Det är så himla onödigt att jag ska sitta här i soffan och ynka mig när jag skulle kunna göra något för att boosta mitt självförtroende. När ska jag lära mig lägga energi på bra saker?