De heliga

Jag har läst ut De heliga av Maria Küchen och jag kan inte under några omständigheter avgöra om jag gillade den eller inte. Första halvan var okej. Helt läsbar. Ju längre jag kom ju mer obehaglig blev boken. Jag var tvungen att distansera mig för att inte bli helt drabbad. Någonstans kändes det som att jag skulle ha kunnat bli galen om jag hade engagerat mig för mycket i boken. Förmodligen spelade mitt kanske något veka sinnestillstånd in och gjorde mig extra påverkbar, men ändå. Küchen måste ha använt språket och sitt berättande på ett fantastiskt sätt för jag kommer inte ihåg boken, jag kommer ihåg händelser. Jag läste inte boken, jag upplevde den. Mitt motstånd ligger i att upplösningen gav mig ett sådant obehag. Jag gillade inte det som hände. Men en bok som drabbar en människa så måste kanske vara fantastisk?

Jag har tänkt byta bild på mig själv ett tag nu, men det råkar falla sig så att håret ser ut ungefär som på bilden igen så den får vara ett tag till.

Dagens kärlek

Final Fantasy - This is the dream of Win & Regine

Igår hade det gått ett år. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Ledsen när jag tänker på att det har gått ett år och att jag fortfarande inte har tagit mig någonstans. Jag har inte utvecklats. Jag önskar att det hade gjort mig starkare, mer självständig. Istället sitter jag här ett år senare och är nästan lika ledsen och helt utan mål i livet. Jag önskar så innerligt att jag skulle kunna sitta här och skriva om leenden och rosiga kinder. Om äventyr och vackerhet. Istället sitter jag här och tycker synd om mig själv och orkar inte göra något för att ta mig ur det.

Börjar bli lite nervös på att mannen inte har hört av sig än. Hör han inte av sig kommer det leda till att jag åker till Säffle och tittar på hockey i brist på annan sysselsättning på fredag. Vet inte riktigt om jag vill det.

För övrigt har jag äntligen tagit mig iväg och köpt mer garn så halsduken är snart färdig. Skaffat mönster till en basker har jag också gjort. Bäst att det blir tjusigt nu, 208 kronor har garnet kostat...

Jag köpte fyra par skor (/stövlar) i söndags (ett par till jobbet). Idag beställde jag tid för klipp och färg. På måndag kommer det ske och som vanligt mottages alla kreativa förslag med värme. Vill ha nytt nu (som vanligt).

Det är bara att våga...

Fick finaste uppiggningskuren av Therese när vi sågs igår. Förstår inte hur hon kunde få ihop något så perfekt av ett nummer Julia. Tack för den älskade vännen! Idag ska morfar firas.



Till mannen i mina drömmar (som jag inte träffat än, men som självklart läser min blogg och bara väntar på rätt tillfälle att presentera sig):

Jag tänker mig att du ska bjuda ut mig på fredag. Vi börjar med middag, kanske runt 18-tiden. God mat och vackra samtal om allt och inget. Eftersom vi är gjorda för varandra kommer allt bara flyta på. Du vet, det är ju sådär perfekt som bara vi kan ha det. Efter några timmar föreslår du en tur till nöjesfabriken eftersom du, precis som jag, av någon anledning är nästan barnsligt förtjust i Florence Valentin. Egentligen behöver jag ju inte berätta det här för dig, du vet ju lika väl som jag hur det ska vara. Vi är ju gjorda för varandra. Det är bara att du vågar, du läser ju min blogg. Jag vet ju inte vem du är, vet bara att du är gjord för mig och måste finnas där.

Först: revidera innehållet i mp3-spelaren.
Sedan: promenad i kylan.

Jag behöver rensa huvudet lite. Från vad vet jag inte, egentligen behöver jag kanske bara få luft.

Jag ensamfikade idag. Det kändes bra. Möjligtvis tack vare bra boksällskap. Jag har äntligen blivit färdig med Läckberg. Verkligen inte min kopp te, men det känns bra att äntligen ha givit henne ett försök.


Jag vet ingen bra promenadväg, alla vägar i kvarteret känns tråkiga. Har gått på vägarna en gång för mycket och ingen är särskilt gullig. Bara transport. Jag ska ändå ta mig ut. För det regnar väl inte?

Jag blir så ledsen...

Jag blir så ledsen när jag tänker på mig själv om 20 år. Om 30 år. Jag sitter alltid ensam. Tanken gör mig stressad, jag vill inte vara ensam då. Jag behöver vara ensam nu. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag fortfarande (efter drygt ett år) inte har tagit mig härifrån igen. Jag behöver vara ensam. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag inte vill vara ensam men vet att jag behöver vara ensam. Ensam nu, inte då. Inte snart, men först. Så mycket energi går åt till att tänka på hur allt borde vara, idag imorgon om 20 år om 30 år. Jag vet så väl hur jag vill att allt ska vara, men inte hur jag ska ta mig dit.


My Favorite - Le Monster
SoKo - I'll kill her
Kate Nash - Foundations

Hjärtekrossare

Mitt hjärta gick sönder lite när jag såg intervjun med Peter Forsberg i sporten idag. Han var så ledsen, jag blev så ledsen. Och han som för en gångs skull hade klippt håret och allt.

Igår kom jag fram till att jag var alldeles fruktansvärt mycket emo när jag var tonåring, jag visste bara inte om det. Kanske tur det. Idag kom jag fram till att min kropp har lämnats till fruktansvärt förfall. Hela jag har nog lämnats till fruktansvärt förfall egentligen. Jag började ändra på det idag. Jag måste rycka upp mig, jag kan inte fortsätta såhär. Jag måste förändra mitt liv. Måste. Det går inte annars. Jag måste börja tänka ljusa tankar.

Bruten tystnad

Jag tror att bloggbristen har berott på en existensiell kris i det tysta med högst oväntade utspel. Bland annat ett oplanerat gästspel i Stockholm som förmodligen var jobbigare än vad jag vill inse. Nu vet ni det. Jag tror någonstans att dagens klänning är ett steg i rätt riktning, men gör det här att det krävs en revidering av garderoben igen? Jag orkar inte riktigt. Tror att jag behöver återuppta mig, café och bok som sällskap. Te, filt och bok i soffan. Gitarren. Jag borde lära mig spela. Ordentligt. Jag måste hitta tillbaka och framåt.