Det kryper i mig, känns som att jag vill klättra ur skalet. Det känns lite dumt någonstans inuti, lite som att jag skulle vilja vara någon annan. Eller egentligen allra helst en bättre variant av mig själv. Den där varianten som ligger där bakom och kryper, vill ut. Ta över, ta plats. Ställa sig och skrika "Här är jag och jag är fantastisk!" och ingen skulle titta konstigt och undra vad det är för galning. Det är ju så det är, bara en självklarhet. Men inte mer fantastisk än vad någon annan är innerst inne. Allt ska vara vacker kyla och frasiga höstlöv. Starka färger och en fantastisk magkänsla. I stället har jag otvättat hår, kläder som var de närmsta i morgonstressen (jeans, och jag gillar ju inte byxor egentligen) och skor som känns lite trasiga.

Jag behöver bli bättre på den där självpeppen.

Ibland när jag är ensam är jag så rädd för mörkret att jag måste ha ljuset tänt i varenda vrå. Jag känner mig lika fånig varje gång. Är dörren låst vet jag att ingen kommer in, ändå tror jag att det kan stå någon och vänta i det mörka rummet intill, trots att det var helt tomt när jag kom hem. Jag blir så rastlös, måste sysselsätta mig. Helst med så mycket som möjligt. Sysselsätta mig med alldeles för mycket på en gång. Jag tror verkligen att jag hade gillat Rushmore om jag hade tittat på den ordentligt och inte bara låtit den vara på i bakgrunden.

Nätter som den här brukar jag alltid ha svårt för att somna. Jag tänker på allt jag borde göra och allt jag borde ha gjort. Som nu, när jag verkligen borde ha stängt av datorn och lagt mig i sängen. Om inte för att sova så i alla fall för att läsa. Vill inte missa möjligheten till kramande när P. kommer hem från jobbet, behöver alltid det extra mycket när han jobbat kväll. Kommer nog aldrig vänja mig vid kvällarna, det blir så tomt. Eftermiddagar ensam går bra. Eftermiddagar och tidiga kvällar ensam kan jag njuta av. Vid 21-tiden börjar jag bli rastlös och titta mig över axeln.

Ointressant och osammanhängande. Dags för sänggående, det här gör ju ingen glad.

Jag borde klä på mig. Jag borde gå och handla så det blir gjort. Jag borde ha rosett i håret. Jag borde skutta fram på gatorna. Solen borde skina. Kylan borde bita i mina kinder.

Jag sitter i soffan uppkurad i hans morgonrock. Jag lyssnar på skivan jag fick från finaste hon i augusti. Lyssnar med lite för hög volym och är rädd för att granntanten ska ogilla men jag vill att det ska kännas, ta över mig.

Jag har fortfarande inte loggat in på banken för att fylla på med pengar. Jag har ägnat mig åt att lösa melodikrysset, det är också vuxet.

Nu ska jag dansa runt som ett barn och hitta något att klä på mig. Jag behöver lysa upp den här grå dagen, jag ska inte grotta ner mig. Ska inte.

Nu har jag minskat högarna på skrivbordet så mycket att det snart går att se bordsskivan. Det borde räcka för att jag ska förtjäna helg.

Hej!

Jag har alldeles nyligen börjat läsa Kepler. Gör det ni också, så kan vi hissa eller dissa sedan. Jag behöver en mening med att jag läser den.

Såväl förkylning som begravning avklarad. Dags att ta tag i livet nu kanske?

Nopelpriset i litteratur tillkännages snart. Tittade igenom en lista av tänkbara pristagare på Wikipedia. Baserat på vad jag läst och gillat vore det fint med Haruki Murakami, Milan Kundera, Ian McEwan, Paul Auster (men det känns mest otroligt) eller Mircea Cărtărescu.

Jag har varit förkyld i en vecka nu, det är inte likt mig. Det sitter inte i så länge, jag brukar läka fort. Jag tror att det är min kropp som inte orkar. Den orkar inte hantera både förkylningen och sorgen. Det har blivit lite för mycket.

Jag måste köpa klänning till veckan. Klänning till begravningen. Det känns inte det minsta roligt, men jag tänker på morfar och vill vara fin. För hans skull. En sista gång.