Ibland när jag är ensam är jag så rädd för mörkret att jag måste ha ljuset tänt i varenda vrå. Jag känner mig lika fånig varje gång. Är dörren låst vet jag att ingen kommer in, ändå tror jag att det kan stå någon och vänta i det mörka rummet intill, trots att det var helt tomt när jag kom hem. Jag blir så rastlös, måste sysselsätta mig. Helst med så mycket som möjligt. Sysselsätta mig med alldeles för mycket på en gång. Jag tror verkligen att jag hade gillat Rushmore om jag hade tittat på den ordentligt och inte bara låtit den vara på i bakgrunden.

Nätter som den här brukar jag alltid ha svårt för att somna. Jag tänker på allt jag borde göra och allt jag borde ha gjort. Som nu, när jag verkligen borde ha stängt av datorn och lagt mig i sängen. Om inte för att sova så i alla fall för att läsa. Vill inte missa möjligheten till kramande när P. kommer hem från jobbet, behöver alltid det extra mycket när han jobbat kväll. Kommer nog aldrig vänja mig vid kvällarna, det blir så tomt. Eftermiddagar ensam går bra. Eftermiddagar och tidiga kvällar ensam kan jag njuta av. Vid 21-tiden börjar jag bli rastlös och titta mig över axeln.

Ointressant och osammanhängande. Dags för sänggående, det här gör ju ingen glad.