Jag gör ingenting av det jag borde göra och inget blir som jag tänkt mig (även om vissa saker kanske blir bättre än vad jag planerat). Jag tänker på så många saker jag ska göra, men jag gör inga planer och glömmer vad det är jag har tänkt. Det yrar. Imorgon åker jag i alla fall till Arvika för en helgs adventmys med kusinen och jag tror att det kommer bli fantastiskt.

Jag har plockat ut en hög med eventuella boktipsböcker inför decembertipset. Eftersom jag äntligen tog mig igenom Dumskallarnas sammansvärjning på väg till jobbet idag så funderar jag på vilken bok som ska få fungera resesällskap på vägen hem. Tror faktiskt att det lutar åt Baskervilles hund. Det känns som något helt annat än det jag brukar läsa och det är nog dags.

Hur mycket jag än försöker glömma, så går det inte att låta bli att sakna en människa som jag för tre år sedan gjorde sådana här saker med.


Jag kan inte glömma.

Bokmässigt sliter jag för tillfället med Dumskallarnas sammansvärjning för att den ska avhandlas i läsecirkeln på jobbet. Jag sliter verkligen för att ta mig igenom den, men nu har jag bara dryga 30 sidor kvar. Hade förhoppningar på den, det är ju så många som säger att den är rolig. Jag kan inte riktigt hålla med. Den funkar inte. Misstänker att det delvis är mina svårigheter för osympatiska huvudpersoner som spökar. Kände mest ovilja när jag läste Tärningsspelaren också, men den tyckte jag ändå bättre om när den väl var utläst. När jag slapp leva mig in i hur Luke fungerade utan kunde titta på det utifrån istället. I det här fallet är jag ytterst tveksam. Jag brukar ha svårt för att sluta läsa böcker utan att ha läst ut dem (även om de kan bli liggande i flera år är ändå tanken att jag någon gång ska läsa ut), men Dumskallarnas sammansvärjning hade nog blivit en sådan bok om det inte varit för cirkeln. Jag gillar den verkligen inte.

Jag vill skriva något hårt och brutalt. Jag vill skriva något skört och vackert.

Jag vill så mycket men gör så lite.

När jag rotade runt bland gamla saker i lördags hittade jag artikeln i Borås tidning och det var så tydligt. Jag kan vara så bra i teorin, kan få saker att låta bra på låtsas. Det var ju jag som sa de där sakerna och det kändes rätt just då. I efterhand blev det mest pinsamt eftersom jag inte kom i närheten av att vara så bra som jag sa att jag siktade på (även om det egentligen inte riktigt var sant). En liten självförtroendeboost var det ändå när jag hittade den där tidningen i lördags. På förstasidan var både jag och Zlatan representerade, jag hade den största bilden. De kan det där med prioriteringar i Borås.

Jag blir så förvirrad av dagar som den här. Dagar med pirr i magen utan att jag riktigt förstår varför. Jag vill kunna njuta av det för det känns så fint, men det är svårt när jag fastnar i att försöka rota fram anledningen. Jag burkar tänka att det är någon som tänker fina tankar om mig, men det gör mig samtidigt så nyfiken. Vem är det som tänker fina tankar och vad är det för fina tankar?

Jag önskar så att jag visste vart fjärilarna kommer ifrån så att jag skulle kunna fladdra med dem.

Jag kastar en massa papper.
Jag dammsuger bort damm.
Jag försöker komma på lösningar till bokförvaring.
Jag ska köpa ny madrass.
Jag hoppas på att jag har vunnit en miljon eller två på lotto.
Jag har vunnit 25 kronor på triss.
Jag har klippt naglarna, men glömmer det hela tiden och förvånas över att de inte är i vägen.
Jag sorterar papper.
Jag sorterar om papper som inte behöver sorteras.
Jag kastar kollegieblock.
Jag får lite ont i magen av att läsa i kollegieblock.

Jag tänker att nu ska jag rensa bort skiten så att jag slipper känna mig trängd.
Jag tänker att om jag får ordning och slutar leva i lådor så kanske, kanske jag lyckas ordna det så att jag måste packa ner allt i lådor igen för att jag kan flytta. Om inte annat så kanske det kan kännas lite bättre att inte ha backar fyllda med röra överallt på golvet.

Det har säkert inte undgått någon att jag varit ganska låg den senaste tiden. Jag skulle förmodligen kunna hitta tiotals anledningar till varför om jag försökte, som mörkret och regnet, stress, självbild. Men nu vill jag inte grotta i det, det gör mig bara ännu längre. Ger mig tyngre skor, som Oscar skulle ha sagt. Istället vill jag vara tacksam. Jag är så otroligt tacksam över att jag har ett jobb att gå till (även om jag gärna vill jobba heltid om jag tillåts vara lite gnällig). Att jag har något som tvingar mig upp ur sängen varje vardag. Att jag har något som förvillar mina tankar en aning. Att jag får känna att jag har en uppgift och att jag utför något som är till nytta för andra människor.

Allt är lite bättre idag. (Det kom ett paket med nya böcker till jobbet.)

Åh, nu kan jag inte hålla mig längre. Jag vet att sånt här kan vara så jobbigt och jag är själv usel på att lämna kommentarer i bloggar jag läser, men vilka är ni? Jag är så nyfiken. Ni får vara jättehemliga om ni vill, men det vore roligt att få ett hej bara så jag vet om det är någon som läser. Misstänker att det är jag själv som besöker min blogg oftast och det känns lite pinsamt.

En doft av man letar sig in i min nästa och stör min koncentration. Lite duschtvål och jag måste sluta läsa, vet ändå inte vad det är för ord jag tittar på. Jag börjar tråna. Börjar tänka på en trygg famn. En famn att krypa in i som stänger ute allt det onda.

Det är verkligen inte första gången det händer och förmodligen inte den sista. Jag vet ju att jag har tjatat om det här förut. Tjatat om hur arg jag blir på mig själv för att jag alltid ska tro att allt blir bättre om jag blir en del av två. Idag blir jag inte arg på mig själv. Idag vill jag verkligen ha de där två armarna om mig, för det finns inget annat som dödar den här ledan. Det spelar ingen roll hur mycket jag hänger med världens finaste brorsdotter, hur mycket jag städar mitt rum. Det spelar ingen roll hur många dåliga samveten jag gör mig av med. Det där gnagandet är ändå kvar och det enda jag vill är att ha två armar som håller om mig och säger att det onda kommer vara borta imorgon.


Det känns lite som ett hån att Winamp väljer att låta Markus Krunegård sjunga Maria & Jag.

Maria o jag världens vackraste par
Maria o jag det var menat o va

Solen sken och jag försökte samla krafter för att ta mig ut. Kände att lite solsken i mitt slitna ansikte skulle skulle göra väl. Några ögonblick av skärmstirrande senare och solskenet har bytts mot en grå massa. Ytterligare ögonblick av skärmstirrande senare och de första regndropparna hörs mot fönsterblecket. Jag behöver inte samla krafter för att ta mig ut, det är okej att stanna inne när det regnar. Jag försöker samla krafter för att ta mig till duschen. Behöver göra mig av med grungelooken jag odlade igår. Alldeles för fett hår, sliten brun kofta och dålig hållning. En blommig klänning kanske kan göra underverk för humöret. Tyvärr tror jag att jag känner mig själv lite för väl. Känner jag mig fin kommer det göra mig ledsen. Jag blir ledsen av att känna mig fin i onödan.

Mörkt ute, stängd dörr inne. På andra sidan dörren ljudet från en tv. Ligger på soffa med blicken riktad mot soffkudde. Känslan av vantrivsel. Känslan som drar musten ur. Lämnar hopplöshet efter sig.

Jag har mensvärk och allt känns en aning obekvämt. Det kryper i hela mig och jag skulle helst vilja byta kropp för en dag. Det känns ganska typiskt att det ska vara en dag som den här. En dag som egentligen är positiv. En dag när jag har fått känna mig som en tillgång på jobbet, utöver det jag är anställd för. En dag när jag ska gå på efterlängtad teater. Det känns ganska typiskt att en sådan dag ska präglas så mycket av att jag känner mig obekväm i alla kläder. Att jag inte vet vad jag ska ha på mig för att det känns som att allt sitter fel. Och att jag har ont i magen då. Det känns så typiskt att det ska få ta övertaget en dag när jag egentligen skulle kunna känna mig bra. En dag med de bästa förutsättningar. Så typiskt, så dumt.

Idag har jag varit och sett Jag vill inte sova ensam. Det jag hade läst om filmen i förväg hade gjort mig förberedd på att den skulle vara långsam, men det lämnade också ett litet hopp om att den skulle tilltala mig. Nu har lite svårt för att uttala mig om vad jag tycker om filmen i sig. Blev mest bestört över att det finns vuxna människor som inte klarar av att vara tysta när de går på bio. Noterade också hur obekväma många blir när det är tyst och långa klipp där de inte händer något. Jag blev så irriterad på dessa beteenden att jag ställde mig på filmens sida. Vet inte riktigt om jag hade uppfattat filmen på samma sätt om jag sett den ensam, alternativt utan människor som inte klarar av att slappna av i närhetet. Idag kändes det i alla fall fint att se en film som lämnade tid för eftertanke. Just idag känner jag mig också lite extra svag för trasiga människor.

Jag är ganska bra på att drömma. Är ganska bra på att förtränga alla utomstående omständigheter (som att det kan finnas andra sökande till jobb jag är intresserad av), är ganska bra på att i min hjärna förmildra utomstående omständigheter. Jag är ganska bra på att intala mig själv att saker kommer bli som jag vill. Jag är också ganska bra på att offentliggöra dessa tankar och drömmar och göra det i form av planer. Jag får det att låta så konkret och fullt genomförbart, trots att jag egentligen bara bygger luftslott.

Den här gången ska jag försöka hålla det för mig själv, och inte säga annat än att jag för tillfället bygger på ett nytt luftslott. (Självfallet har jag redan lyckats avslöja slottet för några, men jag ska försöka...) Ett luftslott som jag självfallet tror på helt och fullt, och kommer så göra tills det rasar samman. För någonstans i bakhuvudet finns såklart tanken på att det kommer rasa samman, som allt annat. Men det vore himla fint om det här luftslottet kunde visa sig vara ett riktigt slott.

Nu har jag ju gjort det här till en jättegrej som det kanske inte är egentligen. Det handlar nog inte så mycket om just det här luftslottet utan om min förmåga att bygga just dessa slott rent generellt. Jag sätter sådan press på mig genom att offentliggöra dem och misslyckandet känns så mycket större när jag inför andra måste erkänna att den där drömmen inte blev sann den heller. Jag ska försöka jobba på det.

Igår virkade jag ett par lila tumvantar på tre timmar, helt utan mönster. Slutar jag skriva här så låter det så bra. Tyvärr kan jag inte undanhålla sanningen, borde verkligen jobba på att framstå som bättre än jag tror. De blev i alla fall ganska fula, lite för små och med alldeles för stora hål. Finns nog en anledning till att virkade tumvantar inte är så vanligt. Inbillar mig att det är okej ändå, jag är ju inte särskilt frusen om händerna och lite ventilation har väl aldrig skadat. Färgen är fin. Nu ska jag göra matchande mössa/basker och halsduk, (förhoppningsvis) med hjälp av mönster. Återstår att se hur det slutar.

Någon har lämnat torndörren öppen så det drar kallt. Det är tyst bortsett från några steg som ekar långt borta. Nu hörs det röster, dramaelever som övar. Jag längtar efter att få ligga hemma under en filt med min favoritmugg fylld med te. Jag tar helg nu.

Den här veckan har jag mest ägnat mig åt att känna mig snygg.


...och det där låter förmodligen inte riktigt som jag tänkte. Jag har tänkt på klokheter också, men de har ramlat ur minnet lika fort som de ramlade dit. Jag har burit på en känsla av att helgen kommer vara fin, men jag vet varken varför eller hur. På söndag ska vi fira morfars 90-årsdag. Själv tror han att han är 14.

Ibland behövs det inte så mycket. Ibland räcker det med en bifogad fil i ett mail för att hjärtat ska svämma över av värme.

Tack!

Ännu en gång har jag suttit på ett tåg hem och känt att det inte alls är hem jag åker till. Ännu en gång har jag börjat fundera på om det är någon annanstans som är hemma, eller om det bara är vardagsflykten som gör att det alltid känns bättre någon annanstans än hemma. Jag fastnar åter i tankarna om att jag inte är hemma i livet jag lever. Det känns som att jag så lätt skulle kunna fastna i hopplösheten just nu. Att jag aldrig kommer ta mig ur det här. Att jag kommer vara fast i mitt självömkande och aldrig kommer göra något åt saken. Men någonstans känner jag ändå ett hopp. I teorin känner jag att jag skulle kunna kämpa för att ta mig ur det här, att jag ska ta tag i det här nu. Att jag ska anstränga mig lite, för jag känner att jag just nu har energi för att göra det. Jag känner en gnutta hopp. Det finns ett bättre liv där ute och jag kan försöka komma åt det. Nu måste jag utnyttja det.