Jag är ganska bra på att drömma. Är ganska bra på att förtränga alla utomstående omständigheter (som att det kan finnas andra sökande till jobb jag är intresserad av), är ganska bra på att i min hjärna förmildra utomstående omständigheter. Jag är ganska bra på att intala mig själv att saker kommer bli som jag vill. Jag är också ganska bra på att offentliggöra dessa tankar och drömmar och göra det i form av planer. Jag får det att låta så konkret och fullt genomförbart, trots att jag egentligen bara bygger luftslott.

Den här gången ska jag försöka hålla det för mig själv, och inte säga annat än att jag för tillfället bygger på ett nytt luftslott. (Självfallet har jag redan lyckats avslöja slottet för några, men jag ska försöka...) Ett luftslott som jag självfallet tror på helt och fullt, och kommer så göra tills det rasar samman. För någonstans i bakhuvudet finns såklart tanken på att det kommer rasa samman, som allt annat. Men det vore himla fint om det här luftslottet kunde visa sig vara ett riktigt slott.

Nu har jag ju gjort det här till en jättegrej som det kanske inte är egentligen. Det handlar nog inte så mycket om just det här luftslottet utan om min förmåga att bygga just dessa slott rent generellt. Jag sätter sådan press på mig genom att offentliggöra dem och misslyckandet känns så mycket större när jag inför andra måste erkänna att den där drömmen inte blev sann den heller. Jag ska försöka jobba på det.