En doft av man letar sig in i min nästa och stör min koncentration. Lite duschtvål och jag måste sluta läsa, vet ändå inte vad det är för ord jag tittar på. Jag börjar tråna. Börjar tänka på en trygg famn. En famn att krypa in i som stänger ute allt det onda.

Det är verkligen inte första gången det händer och förmodligen inte den sista. Jag vet ju att jag har tjatat om det här förut. Tjatat om hur arg jag blir på mig själv för att jag alltid ska tro att allt blir bättre om jag blir en del av två. Idag blir jag inte arg på mig själv. Idag vill jag verkligen ha de där två armarna om mig, för det finns inget annat som dödar den här ledan. Det spelar ingen roll hur mycket jag hänger med världens finaste brorsdotter, hur mycket jag städar mitt rum. Det spelar ingen roll hur många dåliga samveten jag gör mig av med. Det där gnagandet är ändå kvar och det enda jag vill är att ha två armar som håller om mig och säger att det onda kommer vara borta imorgon.


Det känns lite som ett hån att Winamp väljer att låta Markus Krunegård sjunga Maria & Jag.

Maria o jag världens vackraste par
Maria o jag det var menat o va