I lördags packades kaffekorgen och bil lånades. Det blev tur till Laxholmen och Alma Löv. Fantastisk lördag.

Det är alldeles för varmt och jag är alldeles för upptagen. Ingen uppdatering på ett tag.

Kram!

Jag har firat midsommar med familjen. Det var trevligt och jag och hjärtat lämnade kalaset i rätt tid. I söndags åkte vi till Göteborg och spenderade tre fantastiska dagar där. Det var det finaste på länge. Jag hittade finfina presenter och köpte skivor för mer pengar än jag vill tänka på. Fick en fantastisk liten plåtask från Marimekko med en ekorre på av P som jag kan ha mina fluortabletter i. Fick träffa Lisa och Gustav. Konserten med Morrissey var en fantastisk bonus. Rummet på vandrarhemmet var helt nytt och låg precis mittemot dusch och toalett. Vädret var perfekt och jag vill inte att den lilla semesterresan ska vara slut.

Jag trodde att jag hade lyckats arbeta upp en fin vana. En vana att göra söndagar till bra dagar. Den vanan verkar ha försvunnit. Nu bara går söndagarna utan att jag gör ett endaste dugg. Jag som hade börjat gilla söndagar.

Nu ska jag vara duktig och göra något av den här söndagen, jag kan ju inte förvänta mig att någon annan ska göra det åt mig.

Skolavslutning. Elever som skiljs åt och givetvis en massa tårar i alla hörn. Rektorn delar ut stipedier och en tjej får ett ganska stort. Givetvis en massa tårar. Självklart har jag gått runt med brännande ögon hela dagen, trots att jag bara är åskådare. Jag tittar bara på, men ändå. Biter mig i läppen, jag har lyckats hålla tårarna borta hela dagen.

Nu hoppar jag över fikat och åker hem i stället. Det väntar familjemys hemma hos mina föräldrar.

Kom just fram till att jag nog har en inbyggd värdemätare när det gäller böcker. Eftersom jag jobbar på bibliotek läser jag ofta lånade böcker. När jag har läst en riktigt bra lånad bok finns det en röst inom mig som skriker efter ägande. Ha-begäret väcks alltid när en bok är riktigt riktigt bra. Ett annat tecken på att en bok är bra är att jag börjar krama den. Jag kramar alltid böcker jag tycker om, vill ha dem nära hjärtat.

Boktjuven gav utslag på båda värdemätarna. Jag kramade den och ville inte riktigt lämna den ifrån mig förrän jag tagit beslutet att jag nog faktiskt måste köpa den. Therese hade så rätt när hon sa att jag skulle gilla den. Det är en alldeles fantastisk liten historia (på nästan 600 sidor förvisso). Som jag grät i slutet. Så vackert. Och hela boken, så vacker. Av en ren slump har det varit mycket 2:a världskriget både i böcker och film för mig den senaste tiden. Boktjuven får nog fungera som en fantastiskt avslutning på det temat. För den här gången.

Jag vet inte om det är något med 9-åringar. Oskar i Extremt högt... är ju precis som Liesel i Boktjuven 9 år.