En midsommar är en midsommar och ingen midsommar utan jordgubbar. Även om de är tyska. Även om de inte bjöds på det stora firandet, utan på det finaste firandet som egentligen mest var lunch och inte firande. Sommar, jordgubbar och kärlek är bättre än vilken midsommar som helst.


(Egentligen finns det en finare bild när jag äter jordgubbar, men den har jag inte tagit själv så den får inte vara med.)

Sitter på jobbet med flagnande nagellack och tänker att det är början på något nytt. Eller något gammalt. Jag har börjat måla naglarna igen. Jag tycker mig ha ett vagt minne av att jag någon gång i livet nästan alltid hade målade naglar. Att människor jag kände visste att naglarna nästan alltid var målade. Nu tänker jag att bara de är målade kan jag kanske klippa dem lite oftare och inte låta dem växa så att de är i vägen. Det här sitter jag och tänker på jobbet, och det är nog onödigt. Jag borde se till att jobba i stället.

Här kommer en sepia som alltså inte är från i dag, men den är likväl dagens.

Jag behöver göra upp regler för mig själv. Dagens sepia är inget dagligt inslag. Dagens sepia behöver inte vara en bild från dagen. Jag lägger upp en sepiabild när jag känner för det, svårare än så är det inte. Så. Nu har jag gjort upp reglerna för mig själv. Då fortsätter vi.

Hoppar runt mellan okända bloggar i väntan på att jag ska åka till den arbetande mannen och äta picknicklunch. Tänker att andra människor gör så fantastiska saker, hittar så fina ställen. Tänker att det vore så mycket bättre att bo någon annan stans, där det finns sådär fina saker, fina ställen. Det är så dumt, det går ju att hitta det där fina här också. Egentligen går det. Gräva där man står heter det väl. Det ska jag ägna sommaren åt. Hitta fina saker där jag är och sluta tro att allt skulle bli bättre någon annan stans.

Nu ska jag ägna mig åt den finaste delen av den här midsommaraftonen. Lunchpicknick på nwt-bryggan. Jag tänker överraska med jordgubbar.

Dagens sepia blir flertal. Dagens sepior?


Träffade den arbetande mannen på lunch och åt crepes på en parkbänk i Klara. Någon hade varit där innan oss och druckit starkare drycker.


Skobilden. Alltid skobild.


Sepia ger himlen ett sådant härligt obehagligt ljus.

Dagens sepia, gårdagens kakor.

Läser I dag hade jag helst inte velat träffa mig själv. Det går lite långsammare än vad jag skulle önska just nu, men jag gillar den och tänker kämpa mig igenom. Bjuckar på en sepia på den, som inte är dagens.

Det finns sepia på lager, men det var ju inte meningen att det bara skulle bli dagens sepia här. Det skulle vara ett tillägg. Kanske inte varje dag, men så att det hände något. Tanken är ju att jag ska skriva också. Skriva om viktiga saker. Träna.

Det kanske kommer. Det kanske inte måste förbli en sådan där tanke som jag har så många av, men som det aldrig blir något av. Vi kan hoppas.

Dagens sepia


Jag lagade korvstroganoff i dag. Den var inte riktigt lika spännande som The Ghostwriter som jag såg på bio innan.

Gårdagens sepia



Lena Cronqvist ställer ut skulpturer i museiparken. De tittade jag på i lördags.

Fredagens sepia


Visste inte att sådana parkeringsautomater fortfarande användes. Bara i Örebro?

Dagens sepia blir det inget med. Jag är hemma men mobilen är hos föräldrarna. Återkommer kanske i morgon.

Jag borde skriva något om Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) som jag tycker är så fin, om Ellen Key och mest om hennes kärlek till den gifte Urban von Feilitzen. Jag har läst så många som tycker att det är en dålig bok bara för att hon hänger hela sitt liv så åt en gift man. Att hon är så svag, att det skulle göra det till en sämre bok.

Jag säger bravo att det skrivs böcker som visar människors inte rakt igenom smickrande sidor. Jag tycker det är fantastiskt att få läsa om människor som inte är perfekta. Jag vill ha både bra och dåliga sidor, det som gör oss till människor. Långt ifrån alla kärlekshistorier har ett lyckligt slut.

Och fortfarande, jag förstår inte hur det skulle vara en sämre bok bara för att den skildrar ett tragiskt människoöde om man så vill. Själva hantverket, romanbyggandet, är så mycket förutom historien.

Jag kunde känna med Ellen och det ger ett bra betyg i min bok.

Här kommer väl dagens sepia då. Tagen i Molkom i väntan på bussen.

Överväger att alltid ha mobilkameran inställd på sepia och införa dagens/veckans sepia.

Sitter och tänker på relationer. Vänder och vrider på gamla relationer. Får lite ont i magen när jag tänker på allt jag utsatt mig för som inte varit bra. Tänker på det där med självkänslan och att det alltid bottnar i att den är (var) så dålig. Får ont i magen. Så mycket dumt.

Tänker att nu ska jag åka in till stan och krama finaste kärleken. Hårt och länge. Och sluta ha ont i magen.