Kära blogg.
Jag vill inte att du ska försvinna. Jag vill inte att du ska vara en plats där inget händer. Jag vill inte att du ska bestå enkom av inlägg om hur dålig jag är på att blogga. Jag vill att du ska fyllas av det skrivna ordet, men jag verkar vara så himmelens dålig på det. Det vill sig helt enkelt inte. Jag vill att du ska fyllas av tankar, men hur ska jag hinna med när hela livet kommer emellan? Jag vill att du ska vara det utlopp jag så innerligt behöver. Jag vill att du ska vara något annat än det du blivit. Ett dåligt samvete. Något som skulle kunna vara, borde vara, något annat. Något som förtjänar bättre.

Jag har fått chansen att testa nytt jobb till hösten. Ett heltidsvikariat. Kanske kommer saker se annorlunda ut då. Kanske kommer du få chansen att leva upp. Kanske kommer heltidsjobb resultera i att jag slutar gå runt med detta ständigt dåliga samvete som blivit jag. Dåligt samvete över att jag inte presterar mer på min fritid trots att jag bara jobbat halvtid. Dåligt samvete över att jag bara jobbat halvtid och inte tjänat mer pengar. Kanske kommer alltid bli så mycket bättre. Kanske kommer ingenting alls förändras. Kanske är det dåliga samvetet min eviga följeslagare. Kanske är det dåliga samvetet jag.

Kanske kanske kanske.

Kanske kommer alltid bli fantastiskt, kanske kommer det bli platt fall. Men det händer i alla fall något. Jag får i alla fall chansen.