Kom just fram till att jag nog har en inbyggd värdemätare när det gäller böcker. Eftersom jag jobbar på bibliotek läser jag ofta lånade böcker. När jag har läst en riktigt bra lånad bok finns det en röst inom mig som skriker efter ägande. Ha-begäret väcks alltid när en bok är riktigt riktigt bra. Ett annat tecken på att en bok är bra är att jag börjar krama den. Jag kramar alltid böcker jag tycker om, vill ha dem nära hjärtat.

Boktjuven gav utslag på båda värdemätarna. Jag kramade den och ville inte riktigt lämna den ifrån mig förrän jag tagit beslutet att jag nog faktiskt måste köpa den. Therese hade så rätt när hon sa att jag skulle gilla den. Det är en alldeles fantastisk liten historia (på nästan 600 sidor förvisso). Som jag grät i slutet. Så vackert. Och hela boken, så vacker. Av en ren slump har det varit mycket 2:a världskriget både i böcker och film för mig den senaste tiden. Boktjuven får nog fungera som en fantastiskt avslutning på det temat. För den här gången.

Jag vet inte om det är något med 9-åringar. Oskar i Extremt högt... är ju precis som Liesel i Boktjuven 9 år.