Här kommer något sällsynt.

I går tittade jag på Jägarna och fick ont i magen. Jag får alltid ont i magen när jag ser människor bli betraktade som objekt och inte som människor. Jag minns inte exakt när jag kom till den insikten (egentligen gör jag kanske det men vill inte minnas), men sedan den dagen blir jag alltid så illa berörd när jag ser den där blicken. Oftast är det män som tittar på kvinnor och inte ser människan, utan bara ett stycke kött att dregla över. Jag menar inte att det är något fel med att finna ett yttre vackert, jag tycker själv om att titta på vackra saker. Det är något med tomheten, jag tycker att det är så hemskt.

Jag är så glad över att ha P. som inte bara säger att jag är fin utanpå (det är så lätt att säga att någon är fin utanpå), han säger att jag är fin på insidan och det värmer så mycket mer eftersom det betyder att han verkligen ser mig.

Det var det.