För några dagar sedan läste jag äntligen ut I en klass för sig. Som jag längtat efter att läsa den. Allt tydde på att den skulle passa mig som hand i handsken. Även när jag läst recensioner efteråt verkar det som att den skulle vara den perfekta boken för mig.

Nej!

Jag vet inte vart det gick snett, men det funkade inte. Jag kunde inte alls förstå vad det är som gör boken så fantastisk. Jag kunde inte hitta det, kunde inte känna det. Jag vet inte om jag hade blåst upp förhoppningarna för mycket och därför inte kunde hitta det fantastiska, eller om boken helt enkelt inte passade mig. I en klass för sig hamnade bara i den där transportsträckeklassen, den var något att ta sig förbi. Visst att jag kan känna igen mig i huvudpersonen Lee Fiora, jag förstår hennes sort, men hon bet sig inte fast. Hon sitter inte kvar i mitt bakhuvud och väntar på att göra sig påmind. Ser jag bilder från amerikansk internatskola kommer jag nog fortfarande associera till Rory Gilmore i första hand. I en klass för sig gav mig inte heller någon läsupplevelse språkmässigt (tänk Farfar upp i graven). Jag hade hoppats så mycket och fick så lite. När jag känner lässtress har jag en tendens att förvandla de flesta böcker till transportsträckor, men guldkornen bryter alltid stressen. I en klass för sig gjorde inte det.

Nu har jag högre förhoppningar på Händelser vid Green Oaks galleria. Än så länge känns den mycket lovande.