I går såg jag 81 minuter ren ångest i form av Apan. Ungefär halvvägs in i filmen började jag må illa och det släppte inte förrän någonstans på vägen hem från Arenan. Vi pratar inte ångest för att det var en dålig film. Vi pratar ångest för att jag alltid ska leva mig in i karaktärer så förbannat, och rollen Olle Sarri spelade upplevde ren och skär ångest filmen igenom. En film som lyckas klamra sig fast så mycket kan inte vara en dålig film.