Jag saknar verklighetsförankring för tillfället. Jag läser/ser/drömmer saker som känns så verkliga att jag ibland inbillar mig att det är verkligheten. Efter att ha trånat efter en Logan Huntzberger läste jag kärlek i form av Dannyboy & kärleken och såg kärlek i form av Jane Eyre. Dagen efter gick jag runt och kände mig djupt förälskad, tills jag insåg att det inte var verkligt. Det slår alltid så hårt när jag inser att känslan inte är på riktigt. Jag faller alltid så djupt när jag inser att det bara är i min fantasi jag känner. Jag drar alltid på högsta växeln och tänker att jag aldrig kommer få uppleva den där kärleken och tryggheten den för med sig. Aldrig. Jag kommer vara ensam resten av mitt liv. Allt eller inget. Men jag vill ju så gärna. Jag var på fest i natt. Det var många män där, och minst tre föll handlöst för mig. Jag fick min så eftertraktade bekräftelse och svävade i himlen. Vaknade naturligtvis med ett leende på läpparna, tills jag insåg att det som vanligt inte var verkligheten.

Jag måste sluta trycka ner mig på grund av (dag)drömmarna. Njuta av lyckan jag känner där och då, även om den inte är verklig, och sedan inte låta den påverka mitt riktiga liv. Absolut inte trycka ner mig själv på grund av den. Det är ju bara idioti.