Det händer ganska ofta att jag får för mig att jag är så himla huslig. Att jag har en inneboende bullmamma i mig, att jag har allt i generna. Att jag kan vara huslig bara jag försöker och att jag gillar det. Det händer att jag gör saker som får mig att tro att det faktiskt är sant. Som förra veckan när jag slängde ihop en sockerkaka med blåbär i för att vi hade ägg som var på väg att bli för gamla. Det kan också hända att jag helt frivilligt diskar utan att det är brist på rena bestick/tallrikar. Det här är bara rena infall och undantaget som bekräftar regeln. Egentligen är jag allt annat än huslig.

Sedan jag flyttade in hos P. har jag lyckats döda två gerberor, en saintpaulia, en orkidé och en murgröna. Ytterligare en murgröna är i stort sett död, även om jag fortsätter utöva konstgjord andning på den och den tredje börjar gå samma öde till mötes (även om den höll sig fin oväntat länge). Oftast blir de övervattnade och jag vill gärna inbilla mig att lägenheten är för mörk för att vara lämplig boplats för krukväxter. Garderobsblomma, jag vet. Men hur kul är det att ha en lägenhet full av garderobsblommor?

Det allra största beviset på min obefintliga inneboende huslighet är min totala olust att städa. När det kommer till städning är min motivation alltid noll. Det händer att jag får nog och bestämmer mig för att ta tag i något. Oftast ett rum. Det rummet, inget annat. Sedan får det vara bra.

Vad jag vill säga med den här uppradningen av saker jag inte är bra på, är nog att jag ska försöka omfamna vetskapen om att jag inte har den där inneboende husligheten. Att jag inte ska se de där glimtarna av huslighet som något jag har naturligt, utan som en fantastisk prestation av mig som egentligen inte är det minsta huslig. Om jag sedan lyckas vara huslig oftare innebär det ju att jag utför fantastiska prestationer oftare. Win!