Den där besattheten jag jobbar så mycket med att få bort, den där besattheten av att vara en del i en tvåsamhet. Jag försöker så mycket att sluta tänka på det. Jag anstränger mig så hårt för att istället lägga energin på att bli hel i mig själv. Jag trodde verkligen att jag hade kommit en bit, att jag i alla fall hade slutat vara så besatt av att vara två. Åh så jag misstog mig. Jag kan inte sluta drömma. De förekommer i såväl drömmar om nätterna som dagdrömmar, pojkarna som faller handlöst och inte kan sluta tänka på mig. I natt drömde jag om en barista som blev stormförälskad i mig när jag beställde kaffe och kanelbulle. Han sa att jag såg så svår och ledsen ut och jag blev först arg och tyckte att han var en ond människa, sedan sa han något som fick mig att le och smälta helt. Han var helt fantastisk och hade självklart fallit lika handlöst för mig som jag för honom.