Igår golvades jag av ett leende. Ett leende jag levde på hela bussresan hem. (Min fantasi vill väldigt gärna skena iväg ibland.) Jag tänkte att det här skulle jag kunna skriva så vackert om. Jag skulle skriva om hur fint det är att ett leende gjorde mig så varm inombords. Skriva att jag förmodligen satt och log och hade en varm känsla i magen hela vägen hem. Att det där leendet satt i närheten av ett par ljuvliga ögon och att jag nästan blev helt till mig. Sedan tänkte jag att nej, det här är inte fint. Det är bara jag som är så desperat efter att få vara en del av två att jag överdriver allting och börjar planera vår framtid tillsammans efter ett leende. Ett enda litet leende. Sedan blev jag ledsen när jag tänkte på att jag verkligen inte ens är i närheten av att få vara en del av två, och har inte varit det på åratal. (Kanske en liten överdrift, men bara liten den här gången.)