Jag har spenderat helgen i Borås. Det var självklart fint och bra, jag trivs ju så där. (Ja, jag är medveten om att det är lite skumt att vara så förtjust i Borås.) Mest är det nog för att Borås representerar en så lycklig tid i mitt liv. Att vistas i Borås nu gör mig alltid lite ledsen för att det påminner mig om att jag inte har det där livet längre. Vet inte om det spelade in eller om det alltid är fallet, men under det självskrivna besöket på Trägårn på lördagkvällen fick jag höra att jag "ser så ledsen ut". Inte första gången det händer. Har såklart tänkt en del på det där, det är lite svårt att låta bli. Under lördagkvällen kände jag mig ju inte särskilt ledsen. Jag brukar inte känna mig ledsen när jag gör roliga saker, även om jag inte går runt med ett leende hela tiden. Försökte ju såklart le och övertyga om att jag inte alls var ledsen, men såhär i efterhand kanske det var fallet ändå. Det känns inte som att jag, trots mina försök till leenden, utstrålade lycka. Även om jag kan finna lycka i stunden och tycka att saker är fina och bra så är nog inte mitt grundhumör (om man kan prata om det sådant) så uppåt för tillfället. Jag är ju allt annat än nöjd med min jobb- och boendesituation, men kan inte få tummen ur och göra något åt det. Det faktum att jag snart varit singel i två år och inte ens varit på en enda date under de åren känns ganska hopplöst. Misstänker att jag egentligen behöver göra en ganska drastisk förändring i mitt liv, men vart ska jag hitta orken till det?