En dag som den här gör det inte så mycket att det egentligen är alldeles för kallt ute. Det gör inte ens så mycket att jag är på jobbet just nu. Egentligen är allt lite för fint för att jag ska våga tro på det.
Det är så fint att vakna upp P:s varma armar. Det är fint att mötas av en julklapp på jobbet. Det är fint att mötas upp av P och Therese efter jobbet för lunch. Det är fint att det är final i JVM i ishockey i natt. Det är fint att få somna i P:s varma armar. Det är så mycket som är fint att jag nästan spricker, men jag väljer att tro på det.
måndag, januari 05, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
vem är P? *nyfiken så jag spricker*
Det är du värd fina du! Och jag är också såååå nyfiken, men mest glad! Kram!
Skicka en kommentar