Jag finns, men jag finns inte så mycket skrivande för tillfället. Det är både synd och inte. Det är annat i stället för skrivande. Ibland är det för lite ro i kroppen, ibland är det alldeles för mycket ro i kroppen. Ganska ofta isolerar jag mig från allt annat än nuet. Det känns som att jag skulle behöva landa, men jag vet inte riktigt i vad.

Om det här skulle låta som en hemsk tillvaro, så vill jag förtydliga att så inte är fallet. Den är lite ostrukturerad bara. Det är det där med att landa. Att få fast mark under fötterna.

Jag tror att jag börjar nudda vid marken i alla fall.