Jag gillar inte riktigt när jag blir sådär klämkäck. Jag har svårt för det, men ändå trillar det ur mig av sig självt. Jag gillar det verkligen inte. Jag har även en tendens att överanalysera saker. Allt. Vrida och vända på det till förbannelse. Dessa två egenskaper kommer så tydligt till uttryck när jag ska göra ordning tidskrifter för att ställa ut dem i biblioteket. Jag överanalyserar vart det är bäst att placera stämpeln för att det ska bli så oklämkäckt som möjligt. Vill att den ska störa omslaget så lite som möjligt, samtidigt måste den synas. Den får absolut inte placeras i mitten av ett o, eller så att en eventuell människa på omslaget tittar på den. Det är tydliga exempel på klämkäck placering. (Tänk dig stämpeln placerad i en gapande käft. Jag får rysningar.) Men varför tänker jag så mycket på det här? Det är väl bara att slänga dit stämpeln och inte tänka mer på det. Och nu överanalyserar jag att jag överanalyserar saker... And it goes on, and on, and on, and on...

För övrigt har jag ett papercut på mitt högra pekfinger som ser lite otäckt ut. Tycker jag.