Fredagkväll och jag har huset för mig själv. Övriga delar av familjen är samlad hos bror med familj och jag hemma och känner att det vore på plats med ett sammanbrott. Tomt hus utgör den perfekta miljön och sinnesstämningen är där den ska vara. Perfekt för att släppa ut allt, lite rening såhär på fredagkvällen. Men inte. Istället ska obehaget ligga där och bubbla. Vänta på ett mer opassande läge. Jag blir så trött av de här humörsvängningarna. På morgonen är jag alltid för att känna något alls, men under jobbet och på bussen hem känns allt bra. De senaste dagarna har jag till och med nästan skuttat vägen hem från bussen och verkligen känt mig tillfreds med mig själv och tyckt att jag är bra. Sedan kommer jag hem och humöret dalar sakta men säkert för att framåt kvällen vara nere i botten. Jag behöver verkligen aktivera mig. Jag behöver träffa människor att samtala med. Jag behöver känna att jag har något att tillföra någonstans. Känna att det finns någon mening.