Ännu en gång har jag suttit på ett tåg hem och känt att det inte alls är hem jag åker till. Ännu en gång har jag börjat fundera på om det är någon annanstans som är hemma, eller om det bara är vardagsflykten som gör att det alltid känns bättre någon annanstans än hemma. Jag fastnar åter i tankarna om att jag inte är hemma i livet jag lever. Det känns som att jag så lätt skulle kunna fastna i hopplösheten just nu. Att jag aldrig kommer ta mig ur det här. Att jag kommer vara fast i mitt självömkande och aldrig kommer göra något åt saken. Men någonstans känner jag ändå ett hopp. I teorin känner jag att jag skulle kunna kämpa för att ta mig ur det här, att jag ska ta tag i det här nu. Att jag ska anstränga mig lite, för jag känner att jag just nu har energi för att göra det. Jag känner en gnutta hopp. Det finns ett bättre liv där ute och jag kan försöka komma åt det. Nu måste jag utnyttja det.