Det kryper i mig, känns som att jag vill klättra ur skalet. Det känns lite dumt någonstans inuti, lite som att jag skulle vilja vara någon annan. Eller egentligen allra helst en bättre variant av mig själv. Den där varianten som ligger där bakom och kryper, vill ut. Ta över, ta plats. Ställa sig och skrika "Här är jag och jag är fantastisk!" och ingen skulle titta konstigt och undra vad det är för galning. Det är ju så det är, bara en självklarhet. Men inte mer fantastisk än vad någon annan är innerst inne. Allt ska vara vacker kyla och frasiga höstlöv. Starka färger och en fantastisk magkänsla. I stället har jag otvättat hår, kläder som var de närmsta i morgonstressen (jeans, och jag gillar ju inte byxor egentligen) och skor som känns lite trasiga.

Jag behöver bli bättre på den där självpeppen.