Jag har aldrig varit bra på att skriva om den lyckliga kärleken. Det blir för det mesta fånigt och tramsigt. Jag fastnar i samma ordval och upprepar mig själv. Jag har oftast känt mig löjlig i texter om kärlek. Av någon anledning känns det annorlunda nu. Jag är väl medveten om att det kanske kan leda till att jag är tramsigare än någonsin, men jag struntar i det. Det kan ha något att göra med saker som en iPod som startar av sig själv, ett ögonkast på displayen som visar att "Kär i en ängel" spelas, följt av det finaste leendet riktat mot mig vilket gör att magen känns som fylld av lava som bubblar över. Det kan också ha något att göra med att jag sitter här, i hans lägenhet, i hans t-shirt och huvtröja och väntar på att han ska komma hem. Att vi inte klarade av att vänta tills i morgon, för det känns som en evighet.

Jag kanske är jättefånig, men jag struntar i det. Det här är för bra för att jag ska tiga om det.