Jag läser Vad jag älskade och förstår inte hur jag kunde låta den ligga och vänta i ett år. Bara ha den liggande. Att Siri är en favorit var ju inte direkt någon nyhet för mig, jag förälskar mig alltid i hennes böcker. De har ett språk som tilltalar mig och drar in mig i sig. Jag väljer att tro att det var meningen att jag skulle vänta, att den aldrig har passat lika bra som nu och jag vill inte att den ska ta slut.

Jag läser Ungdomsgrupper i teori och praktik och fastnar i tankar om mig själv. Jag känner igen, jag tolkar utifrån och tror att jag förstår. Jag ser hur det borde ha varit, men till vilken nytta? Det som var det var, oavsett om jag nu vet hur det borde ha varit. Vad det var jag längtade efter.

Det förekommer många och långa resonemang i mitt huvud. Jag tror att jag lär mig mycket om mig själv, men jag klarar inte av att dela med mig. Inte just nu.