Fingret

Jag har satt fingret på varför jag måste ta mig härifrån. Eller inte fingret egentligen, snarare hela handflatan. Det är inte så att det finns en enda orsak till det, men det är småsakerna. De där som krymper mig. Som gör att jag vill krypa ihop i fosterställning och blunda tills någon har tagit mig härifrån. Det är exakt samma känslor som jag hade när jag var liten, med undantaget att jag nu vet att det blir bättre om jag tar mig härifrån. Det visste jag inte då.