Det är sådär så att jag måste ta djupa andetag för att få luft. Måste anstränga mig för att inte börja gråta. Måste tassa på tå och inte säga att jag tar åt mig för i så fall får jag ännu mer hävt över mig. Om jag varit 14 och rebellisk hade jag skrikit och sprungit hemifrån.

Jag behöver ha någonstans att försvinna till. Helst utan att behöva förklara varför.