Någonstans kände jag att det är nu eller aldrig. Jag har tänkt det så många gånger, men det har alltid känts fel på något sätt. Ska jag göra det, så ska jag göra det nu när jag har så mycket tankar kring det. Det började på jobbet i dag och fortsatte i radion när jag åkte hem. Jag valde att se det som tecken, jag gör så ibland. Ja, här kommer det.

Jag vet inte riktigt hur vi kom in på det på jobbet, men någonstans landade pratet i att många begår självmord i Sverige, så många unga. Som vanligt kunde jag inte säga något. Egentligen skulle jag vilja prata om det, det är inget jag skäms för. Jag har inget emot att människor vet. Det är mest så att jag känner att det aldrig finns läge att berätta. När är det egentligen läge för att berätta för någon att man vid en tidpunkt i livet inte hade någon som helst lust att leva? Att allt har varit nattsvart och att ingenting har spelat någon roll.

Egentligen är det kanske inget som alla måste veta. Egentligen spelar kanske inte min väg till att bli den jag är i dag någon roll för andra. De vet vem den jag är i dag är, och det är det enda som spelar någon roll även om vägen hit var viktig för mig. Ändå kan jag inte låta bli att känna som att jag sitter och trycker på en stor hemlighet när samtalsämnet kommer upp och jag inte kan säga något. Jag tror att det är den där känslan av hemlighet som gör att det känns så fel, jag vill ju inte att det ska vara en hemlighet. För mig är det ingen stor mörk hemlighet som jag bär med mig. Det kanske var, men är inte längre.

Jag har sedan jag var barn haft låg självkänsla. Jag hade alltid svårt för att känna att jag var bra på något. Ju äldre jag blev ju mer hängde det där ihop med utseende. Jag var ful. Jag var ful, tyckte att jag var allmänt dålig och var blyg. Det var så jag såg på mig själv. Jag bestämde själv att det inte var någon som gillade mig, vare sig som kompis eller flickvän. Helt själv lyckades jag bestämma det. Jag var aldrig ensam eller så, och absolut inte mobbad. Jag hade bara bestämt mig för att ingen gillade mig, det fanns ju inget att gilla. Visst fanns det de som hängde med mig och det var aldrig någon som sa att jag inte fick vara med. Men jag visste hur det egentligen stod till. De kände sig bara tvungna, det fanns ingen som innerst inne ville vara med mig. Det visste jag.

Det var under högstadiet jag började hitta mig själv och den jag hittade var inte samma som jag varit innan. Min bild stämde inte överens med den jag trodde att andra hade av mig. Jag kände mig fel och avig. Jag började längta till gymnasiet. När jag började gymnsiet, då! Då skulle jag kunna börja om. Nya klasskamrater som lärde känna mig som den jag var då, inte som den jag varit tidigare. Inget gammalt bagage. Egentligen hade jag världens bästa klass under högstadiet. Jag grät jättemycket i nian och jag tror att det till viss del berodde på att jag insåg att jag tänkt fel. Egentligen hade jag fått vara hur jag ville, det var mest jag själv som höll fast i den gamla bilden av mig själv.

Det var under högstadiet jag började tycka illa om mig själv. Det var under högstadiet jag började göra illa mig själv. Jag satt inne på så mycket smärta. Jag försökte skriva ut den, men det räckte inte. Jag behövde få ut den, och jag såg ingen annan utväg än att börja skada mig själv. Jag fortsatte också att skriva ut det, men var inte tillräckligt rädd om mina texter. Mamma lyckades få tag i en och fick reda på hur det var ställt. Det ledde till ett besök på BUP när jag slutat nian, men inget mer. Allt skulle ju ändå vända när jag började gymnasiet och jag lyckades övertyga mamma om att det hade gått över...

Jag började alltså gymnasiet. Tiden när allt skulle förändras startade. Och som den startade! Jag lyckades få en vän redan första dagen (min fina Emma). Jag lyckades till och med skaffa pojkvän. Tänka sig, jag och pojkvän! Det hade jag aldrig kunnat tro. I teorin borde allt vara fantastiskt. Jag borde ha svävat på moln, men de där molnen ville inte riktigt infinna sig. I alla fall inte att sväva på. Snarare var det åskmoln som cirkulerade olycksbådande alldeles för nära mitt huvud. Jag hade allt det jag tidigare längtat efter, allt som skulle göra mitt liv bra. Det gick till och med okej i skolan. Sådär lagom, inte ens för bra. Men ändå. Jag kunde inte hitta någon glädje, den fanns inte. Jag tänkte och tänkte. Det borde vända, jag har ju allt. Är det såhär det ska vara? Ska jag känna mig såhär dålig trots att jag har allt? Till slut bestämde jag mig för att jag inte orkade mer. Jag orkade inte vara ledsen hela tiden. Jag orkade inte känna mig dålig. Jag orkade inte leva längre.

Jag ska inte gå in på hur och varför det inte fungerade, det har ingen betydelse. Det som har betydelse är att jag egentligen inte ville dö. Allt jag ville var ju att få leva och må bra, men det gick inte. Jag såg ingen annan utväg just då. Det som betyder något är att jag fick hjälp. Jag orkade inte fråga om diagnoser, jag har ingen aning om vad det står i min journal. Det känns inte viktigt. Det som är viktigt är att jag lärde mig hantera mörkret. Visst fick jag äta antidepressiva, och det behövde jag säkert. Men allra viktigast, jag fick prata om hur jag mådde och jag fick prata om vad jag kunde göra för att må bättre. Jag fick prata om vad jag tänkte och hur jag kunde vända tankarna.

Livsgnistan är inte alltid lika stark nu heller, men jag tappar den aldrig helt som jag gjorde då och jag vet hur jag ska hantera det när den inte är stark. Jag har lärt känna mig själv och oftast tycker jag riktigt bra om den människan. Efter att ha kraschat ner i botten där i ettan på gymnasiet så letade jag mig uppåt sakta men säkert. Jag tror att det var viktigt. Allt vändes inte plötsligt till fantastiskt. Det var en vandring på flera år, men det var så värt det. Jag har en trygghet i mig själv nu som jag inte tror att jag skulle haft annars.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här. Egentligen kanske jag bara behövde få ut det. Få känna att jag inte sitter tyst och gömmer på en stor mörk hemligthet, för det är ju som sagt egentligen ingen stor mörk hemlighet. Det är jag.