Vid flertalet tillfällen under gårdagen hade jag ambitionen att skriva inlägg här. Inte nödvändigtvis för att jag hade något intressant att skriva, men det är så tomt och dåligt med uppdateringar.

Jag minns att jag tänkte skriva om det chickenrace jag hade med en duva igår. Jag tror inte att någon av oss vann egentligen, men jag kände ett oerhört obehag. Duvan ska ju vara rädd för mig! Den ska skutta iväg när jag kommer för nära. Det gjorde den inte. Den stod alldeles nära när jag passerade. Jag minns också att jag tänkte på det där med mitt obehag när det gäller fåglar, att det har blivit värre. Ibland känns det som att det är ett obehag som jag har värnat om, vårdat och låtit växa. Som att det är en del av mig jag velat bevara. Jag förstår inte riktigt varför, att känna obehag är inte något jag strävar efter.

Jag hade självklart också ambitioner att skriva om kärleken. Den himlastormande kärleken. Hur fantastiskt det är att jag hittat någon som funkar precis som jag, vill samma saker som jag. Hur lycklig jag är för varje minut jag får spendera med P. Hur jag trotsar sömnbehovet när olika arbetstider gör att vi inte kan umgås på dagtid. Sömnbehovet som annars påverkar mig så mycket när det inte tillfredställs. Jag står ut med att vara trött, jag känner ingen trötthet. Jag är nog mest bara lycklig.