Jag läser böcker, det gör jag. Däremot är jag lite dålig på att skriva om böcker jag läst. Det är dumt. Jag har i alla fall börjat betygsätta böcker på Bok.nu. Jag känner mig lite kluven inför det. Jag har så svårt för att betygsätta, vad det än gäller. Något som är en trea idag kanske är en femma imorgon. Allt beror så mycket på omständigheter och humör. Vad jag däremot gillar är att få skräddarsydda tips på böcker. För att få skräddarsydda tips på böcker krävs något att utgå från i tipsandet, alltså måste jag betygsätta böcker.

Igår gjorde jag något så vågat som att sätta betyg på en bok jag inte läst färdigt. Jag hade bara 20 sidor kvar som skulle bli utlästa på bussen från jobbet och jag tänkte att de 20 sidorna kan väl ändå inte påverka mitt intryck så mycket. En trea blev det till Pressa läpparna här. En trea då, en fyra nu. Jag blev tvungen att omvärdera. Egentligen gjorde jag inte boken riktigt rättvisa i läsningen. Ett uppehåll för annan bok när tre fjärdedelar är avklarade är inte optimalt, särskilt inte när den är så kort som Pressa läpparna här. När jag var inne i läsningen var jag inte överförtjust, men när jag i efterhand tänker på boken har den fastnat och det måste ju betyda att den påverkat mig. Passionen och brutaliteteten fastnade, jag kunde identifiera mig. Inte för att jag har varit en medelålderskvinna i ett våldsamt förhållande, men jag kunde ändå identifiera mig. Att vara fast i något som egentligen inte är bra, men inte kunna ta sig ur det. Jag tycker om att jag har läst den och det gör att den helt klart förtjänar en fyra.

Den bok som jag gjorde avbrott i Pressa läpparna här för var Gör vad du vill av Erlend Loe. En bok som visade sig bli en jättebesvikelse. Jag förstod inte riktigt grejen. Julie förlorar hela sin familj i en flygolycka och bestämmer sig för att hon inte vill leva längre. Som upplagt för en snyftare, men med Naiv. Super i bakhuvudet tänker jag att det här kanske ändå blir något med lite svart humor, jag gillade ju verkligen den. Det blir ingenting. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där det varken drog lite i mungiporna eller tårades lite i ögonvrån. Det kändes mest som ett enda stort "Jaha, det var det". Förmodligen är det det där med identifikation som spökar igen. Jag kunde verkligen inte identifiera mig med Julie, hur hon agerade. Jag fick heller inga sympatier för henne och jag kan lite tycka illa om mig själv för att jag inte fick det. Stackars flickan som förlorade hela sin familj, vad är jag för hjärtlös människa som inte kan känna något? Det kanske är lite av sympati för henne som gjorde att boken ändå fick en trea i betyg. Den var ju ändå inte dålig, även om den heller inte på något sätt var fantastisk. Egentligen kanske det är en tvåa. Trean får stå kvar tills jag har funderat på det här.