Jag avskyr dem så, dagarna som den här. Dagarna när jag bara vill ligga i sängen och gråta. När jag känner mig förtvivlad och inte har en aning om varför. Dagarna när det känns som att jag har samlat all världens sorg inuti mig (för den är inte min egen) och jag är på väg att brista. När jag mest av allt vill gå sönder för att sorgen ska rinna ut. När jag inte kan gråta för att jag inte har någon anledning, men minsta anledning får mig att börja skaka. Dagarna när jag är närmast tårarna på bussen. Jag avskyr dem så.