På bussen hem från Oslo valde mp3-spelaren att spela Please leave med Paddington DC. Jag tror aldrig att en låt har träffat mig så exakt förut, kan inte lyssna på något annat för tillfället. Vanligtvis är det texten som känns mest. När jag blir besatt av en låt är det för att jag känner igen mig i texten på ett eller annat sätt. Jag skulle aldrig kunna gissa mig till att en 11:25 lång instrumentallåt kunde fastna så. Den är jag nu på ett sätt jag aldrig kommer kunna förklara och egentligen borde jag kanske sluta lyssna på den för att glömma.