Vissa dagar är det bara så. Vissa dagar hjälper ingenting. Vissa dagar är allt bara dåligt. Vissa dagar börjar dåligt och då spelar inget annat någon roll. Allt är bara dåligt. Jag är bara ledsen. Inget annat, bara ledsen. Igår kunde jag inte baka scones, idag kunde jag inte koka ägg. Även om andra saker blivit rätt däremellan är det ändå felen som tar över allt. Jag vill bara gråta. Dra täcket över huvudet och sluta finnas för ett tag. Slippa mig själv.

Bara slippa vara mig själv. Bara ett tag. Tills det känns bättre. Tills jag slutar tänka på att alla andra är bättre. Slippa tänka på det där att alltid komma i andra hand. Att aldrig vara nummer ett, att det alltid finns någon annan som är bättre. Att aldrig riktigt duga som jag är. Att jag aldrig är tillräcklig för mig själv. Att alltid tro att jag skulle kunna vara bättre om jag bara ansträngde mig. Om jag bara hittade orken, om jag bara hittade lusten. Att jag aldrig kan vara tillräckligt bra för mig själv. Att det är en sorg för mig att jag aldrig är tillräckligt bra. En sorg jag tagit på mig själv. Så himla onödigt, så sorgligt. Så mycket jag.